Category Archives: Okategoriserade

Basinkomst

Basinkomst den radikala tanken att människor är mer än arbetskraft!

Under helgen har jag deltagit i två panelsamtal kring Basinkomst tillsammans med Valter Mutt, riksdagsledamot (Mp) och Lennart Fernström, chefredaktör för SYRE. Vill även passa på att tacka Lotta Hedström för att ha arrangerat detta så smidigt och alla deltagare som kom och tillförde spännande tankar och samtal.

Jag tror att Basinkomst intresserar mig för att då jag skulle ut i vuxenlivet under början av 90-talet var ekonomisk regression I Sverige, vi sålde ut allmännyttan och många unga med mig från min socioekonomiska bakgrund kom aldrig ut på den ordinarie arbetsmarknad utan blev objekt för en hel del olika arbetsmarknadsåtgärder. Jag har personlig erfarenhet av att ha vänt mig till socialtjänsten för att få hjälp med försörjningen och har därför personlig erfarenhet av den underkastelse detta kräver.Det var även då jag kom i kontakt med konceptet Basinkomst för första gången – tänk en grundtrygghet utan krav på klydd, briljant. Det personliga är politiskt, så även i detta fall.

I Fi har vi politik för en samlad socialförsäkring, för att skapa en grundtrygghet för invånaren. Tanken är att slå ihop Försäkringskassan, socialtjänsten och AF till en myndighet. Detta har sina klara fördelar men vi behöver ta ställning för Basinkomst, som koncept – därför la jag tillsammans med flera andra en motion om Basinkomst på Fi-kongressen 2014.

Fi är ett maktkritiskt parti som starkt ifrågasätter arbetslinjen, vi menar att vi behöver tänka om och se att livet inrymmer mer än bara arbete. För mig är det därför självklart att vi tar fram och står för politik som möjliggör för Basinkomst att bli verklighet under min livstid. Basinkomst som koncept inrymmer just det som Fi idag verkar för social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Ett nytt sätt att förhålla oss till människan, naturen och våra gemensamma tillgångar.

Vi har en ny värld som tar form, där Basinkomst för min del är en självklar väg att ta om vi tittar på utvecklingen i världen. Å ena sidan har vi den tekniska utvecklingen som de senaste hundra åren gjort så rafflande framsteg att vi rent matematiskt banat väg för att de kommande hundra årens tekniska framsteg sannolikt kommer att motsvara 20.000 år av tekniska under. Trots detta har politiken väldigt lite visioner för hur människa och teknik ska kunna samexistera.

Å andra sidan har vi den gamla världen som vägrar släppa taget om det förflutna. Där hittar vi den konservativa ”nyliberalismen” och så kallade marknadsintressen som inte bara gör sitt yttersta för att snäva arbetssäljaren valmöjligheter genom att på olika sätta skapa omständigheter där människan tvingas sälja sin arbetskraft för att kunna ”överleva” med betoning på ”överleva” på bekostnad av att ha tid över för att faktiskt leva, samtidigt som vi förväntas vara jäkligt tacksamma över att tillhöra skaran som ”faktiskt har ett jobb att gå till” – utan som också med ganska god framgång –försöker påföra overkligheter som minimilöner och rucka på lagen om anställningsskydd. Vilket jag ser som ett försök att förpassa oss tillbaka till en tid när slavliknande arbetsförhållanden rådde.

I Sverige har vi med hull och hår antagit bland annat nyliberalen Milton Friedmans teori om jämviktsarbetslöshet (NAIRU) för att hålla inflationen nere. Teorin antar att när antalet arbetslösa minskar i ett marknadsekonomiskt samhälle – ökar konsumenternas sammanlagda köpkraft. När köpkraften ökar – försämras penningvärdet. Vid inflation försämras de inhemska FÖRETAGENS internationella konkurrenskraft vilket i sin tur leder till ökad arbetslöshet. En teori som anammats för att den gynnar det ohållbara samhällets paradigm om ständig ekonomisk tillväxt, en tillväxt vars baksida utarmar moder jord, människor och djur.

I Sverige skyddar Konjukturinstitutet den ständiga tillväxten och våra företag genom att årligen räkna ut vad den svenska så kallade jämviktsarbetslösheten ligger på. Den brukar hamna på 6 % i runda slängar – vilket faktiskt betyder att 400.000 människor i Sverige medvetet hålls utanför ordinarie arbetsmarknad för att gynna företagens tillväxt. Och i denna verklighet är det dessvärre de av oss som har utomnordisk bakgrund som står längst bort från ordinarie arbetsmarknad. Så genom att hålla människor utanför arbetsmarknaden samtidigt som våra politiker envisas med en retorik som vilseleder då de talar om att ”skapa arbetstillfällen”, ”få folk i sysselsättning” – ”sänka arbetslösheten” understödjer dom och bäddar in oss idet omtöcknande bristsamhällets illusion.

I en verklighet där vi lärt oss att underkasta oss bristänket, där den får utgöra själva stommen för hur vi organiserar oss i något jag kallar för ”bristsamhället” där det tillsynes råder brist på arbetstillfällen, på mat, på vatten och så vidare behöver vi ta oss samman och inse att det snarare än brist handlar om riktigt skev fördelning och omfördelningspolitik.

100.000 dör dagligen i svält varav 16.000 är barn under fem år enligt UNICEF- En undersökningen som heter ”A Life Free From Hunger” har genomförts i Indien, Bangladesh, Pakistan, Nigeria och Peru. Bland dessa fem länder finns mer än hälften av alla undernärda barn i världen.

Tittar vi på Nigeria som är Afrikas största oljeproducent och en av världens tio största oljeexportörer, vilket gör Nigeria till ett av Afrikas rikaste länder kan man fråga sig hur det kommer sig att Nigeria ens finns med bland de länder där flest barn svälter.

I Tanzania dör 81 av 1 000 barn före fem års ålder och varje dag dör 130 barn i sjukdomar de skulle ha överlevt om de inte varit undernärda. Samtidigt som Tanzania är rikt på mineraler i synnerhet guld och naturgas.

I en värld där barn dör av sjukdomar som hade kunnat förebyggas med rätt vaccin – till exempel mässling, kikhosta, tuberkulos och rotavirus som orsakar diarré talar våra läkare i Väst om möjligheten för att de av oss som idag är i min ålder kommer att kunna leva tills vi är 150 år bara vi har sköter oss, då de medicinska framstegen som idag görs sker i rasslande takt, som jag sa innan – de framsteg vi gör de närmsta 100 åren kan omöjligen jämföras med de 100 år av utveckling vi lämnar bakom oss, utgångsläget är ett helt annat.

Samtidigt som vi är oförmögna att ombesörja för att de ca 663 miljoner människor som idag lever utan tillgång till rent vatten – får detta ett av livets grundstenar.

Varför tar jag upp detta? Jo för att det hänger samman. I en konservativ värld där de som tillförskansat sig makt vägrar släppa den och där en ”marknad” som sannolikt aldrig blir mättad – ens när den lett till allas vår undergång – dikterar villkoren som får vår värld att snurra behöver vi se sambanden att allt är olika yttringar av samma logik som leder till att vi upprätthåller imaginära brister som sker på bekostnad av riktiga människoliv.  Inget av detta är skrivit i sten och vi kan ändra på den logik som idag dominerar, faktum är att vi måste ändra på den logik som i dag dominerar.

Jag är övertygad om att stora förändringar äger rum genom små justeringar i befintliga system. Här tänker jag att Basinkomst är just en sådan förändring. Basinkomst lägger tillbaka makten i arbetssäljarens händer, är en motvikt till arbetslinjen och skapar utrymme för njutveckling. För mig handlar Basinkomst om omfördela makt, omformulera vad det goda livet är och skapa utrymme för nya visioner för jordbunden existens.

 

 

 

 

 

 

Den 21/3 anordnade Fi ett unikt frukostmöte där vi samlade Malmöpolitiker och romska EU-medborgare för samtal

Den 21/3 anordnade F! Malmö ett frukostmöte vars syfte var att lyfta socialt utsatta medborgares situation i Malmö. Vi anser att Malmö Stad kan göra mer. Insatserna är inte bara knappa utan leder också till att utsatta EU-medborgare diskriminerats. F! bjöd in romska EU-medborgare i Malmö för att berätta om sina erfarenheter och behov, ett flertal organisationer och de partier i kommunfullmäktige i Malmö som respekterar allas lika värde samt kommunens samverkansgrupp. Representationer från alla partier i kommunfullmäktige förutom SD var på plats. Här delar jag Lisa Rydje, kommunpolitiker, Fi Malmös anteckningar från mötet:

Många viktiga saker blev sagda men vi fick också höra samma gamla bortförklaringar som alltid presenteras när politikers ovilja att hjälpa utsatta människor återigen blottas. Bland annat sa den ansvarige politikern för dessa frågorna Carina Nilsson (S), kommunalråd för socialtjänst, vård och omsorg, att hon “vädjar till EU-migranterna att flytta från Pildammsparken” utan att kunna svara på var de skulle ta vägen istället. Samma politiker sa även att de håller på att utreda huruvida en sovlösning för de socialt utsatta EU-medborgarna skulle vara möjligt för nästa vinter. Nästa vinter. Att vi inte har råd att vänta så länge blev uppenbart bara några timmar efter förmiddagens möte när en man som ställt sig upp på mötet och pratat blev påhoppad av fyra maskerade män som väntade på honom vid hans lägerplats. Mannen blev misshandlad, knivskuren, rånad och hotad till döden och syftet med deras attack tycks vara att tysta EU-migranterna och skrämma dem från att kräva sina rättigheter. Det är nämligen så att deras överlevnad inte enbart handlar om att kunna utstå kylan, det handlar mer om det hat och hot som dessa människor behöver ta emot – året om. Då hjälper inga sovplatser nästa vinter. Det handlar om hur otroligt utsatt man är om man tvingas sova utomhus där risken för trakasserande polis, anlagda bränder eller överfall likt det som hände igår ständigt är närvarande. Att klara kylan är en sak, men att klara kylan i ett samhälle där en blir spottad på, förnedrad, trakasserad av polis, lämnad ute i kylan och den ansvarige politikerns svar är en vädjan att de bara helt enkelt ska flytta på sig, är något helt annat.

Carina Nilsson nämner flera gånger att det finns gott om Malmöbor som vill hjälpa till och att de ska stötta ideella organisationer. Återigen, som vid soppkök Malmö, lägger man över ansvaret på enskilda individers välvilja och förväntar sig att dessa personer ska göra det jobb som egentligen är politikernas ansvar. Att släcka små bränder är inte vad dessa människor behöver utan istället en långsiktig plan på hur de utsatta personerna i fortsättningen inte bara ska kunna existera i detta landet utan även leva. De socialt utsatta EU-medborgarnas  mänskliga rättigheter kränks ständigt och jag undrar om vi någonsin kommer kunna erbjuda dessa människor den grundläggande levnadsstandard som vi är skyldiga till så länge det sitter personer med permanenta skygglappar vid makten. Personer som väljer att tolka lagen på ett sätt som gör att de, enligt sig själv, står helt utan ansvar. Skämmes ta mig fan.

Jag avslutar med det som mannen som blev överfallen valde att säga när han ställde sig upp inför alla på mötet igår och jag hoppas att det är hans ord ni hör när vi beslutar om att ännu en gång kränka dessa människornas mänskliga rättigheter:

“Vi kom hit för att det inte fanns något alternativ. Det gick inte att försörja sig där hemma. I Rumänien får vi 500kr i månaden per familj. Vi reste till utlandet för att få jobb, vi reste inte hit för att tigga. Jag hoppas på att ni kan stödja oss så att vi inte behöver bo utomhus mer. Vi vill inte att det svenska folket ska tro att vi är sopor. Jag spelar dragspel, jag har inget val, jag har fem barn att försörja. Titta på min hand, alla fingrar är olika – så är också människor. Snälla hjälp oss så vi inte behöver bo på gatan längre.”

CITAT FRÅN MÖTET av Lisa Rydje

Mannen: Vi kom hit för att det inte fanns något alternativ. Det gick inte att försörja sig där hemma. I Rumänien får vi 500kr i månaden per familj. Vi reste till utlandet för att få jobb, vi reste inte för att tigga. Jag hoppas på att ni kan stödja oss så att vi inte behöver bo utomhus mer. Vi vill inte att det svenska folket ska tro att vi är sopor. Om vi får hjälp med jobb så kommer ni inte behöva se några romsta tiggare i Malmö. Jag spelar dragspel, jag har inget val, jag har fem barn att försörja. Titta på min hand, alla fingrar är olika. Så är också männniskor. Snälla hjälp oss så vi inte behöver bo på gatan längre.

Karina Nilsson: Inget parti i KS har presenterat en helhetslösning. Vi har olika uppfattningar om vad vi vill göra. Vi följer socialtjänstlagen så som vi blivit tillsagda att göra. Vi har försökt att hitta lösningar. Det finns en stor vilja bland Malmöborna att hjälpa till men våra Malmöbor är upprörda. Man har aldrig tidigare tillåtits bo i parken. Vi försöker komma fram till ett beslut. Det kommer en handlingsplan där vi presenterar några åtgärder även om det inte är en helhetslösning. Vi har bland annat gett stöd till Cross Roads. Vi har också tillsatt en tjänst, en samordnare, vi kommer planera för att ha ett 40-tal platser att sova på på vintern. Förutom detta så ger socialtjänstlagen rätt att söka nödstöd till grupper men inte till den enskilda individen. Därför ger vi stöd till ideella organisationer. Det är inte meningen att man ska vara beroende av sådana organisationer men är det gäller Eu-medborgare är rättigheterna begränsade och därför måste vi gå genom frivilligorganisationer.

Fråga till Karina Nilsson: Innan jag kom hit läste jag en rubrik i SydSvenskan: “polis kan sättas in mot läger i Pildammsparken” där står också att “genom samtal har politikerna försökt få EU-medborgarna att flytta, men detta har inte gått”. Så min fråga till alla EU-medborgare som är närvarande här idag: Har det någongång hänt att politiker eller tjänstemän från Malmöstad kommit och pratat med er om att ni måste flytta?

Samtliga Eu-medborgare instämmer i att det aldrig hänt.

En man säger: det sattes upp en lapp angående soporna. Ibland kommer det poliser mitt i natten som river av våra presenningar och säger att vi måste lämna området inom fyra timmar. Det har hänt några gånger under vintern. Vi är rädda hela tiden. Den enda erfarenhet vi har av polisen är när de kommit för att trakassera oss.

 

Karina Svensson svarar att hon vädjar till EU-migranterna att inte bo i pildammsparken varpå allas fråga är – var ska de ta vägen istället? Detta kan givetvis inte Karina svara på.

 

___________________

 

Den migrationspolitiska överenskommelsen – vems Sverige representerar regeringen, egentligen?

Igår nådde regeringen en överenskommelse i migrationsfrågan. Positivt är att alla kommuner har skyldighet att ta emot flyktingar. Väl är också att ensamkommande barn och barnfamiljer än så länge är skonade från kortsiktighetens förbannelse, med tanke på de tillfälliga uppehållstillstånden. Beslutet om tillfälliga uppehållstillstånd skickar i dessa tider helt fel signaler till befolkningen, för att inte gå in på de psykologiska effekterna det har på människor som tilldelas dessa eller de rent samhällsekonomiska.

Vi var många som hoppades på att Sverige skulle välja att visa vägen mot en hållbar migrations politik. Mitt i en humanitär katastrof, lämnar överenskommelsen mycket kvar att önska. I år toppar vi antalet människor som befinner sig på flykt runt om i världen – 60 miljoner människor, varav hälften är barn! Av dessa 30 miljoner barn på flykt räknar Sverige med att ta emot 33 000 av dem. Av 60 miljoner människor på flykt har vi hitintills i år haft 95 000 asylansökningar i Sverige.

Ställt mot detta kan en bland annat fråga sig varför regeringen valt att undvika diskussioner om införande av humanitära visum till Sverige? Ett beslut som skulle kunna tas på stående fot för att tillförsäkra framför allt barn och kvinnor på flykt personlig säkerhet i enlighet med konventionen för de mänskliga rättigheterna. Argument jag har stött på bland mina rödgröna politikerkollegor är att humanitära visum skulle kunna skapa stor oro på den politiska arenan. Detta då de som på senare tid slutat benämnas vid namn och allt oftare kommit att refereras till som ”de tjugo procenten”, det vill säga SD, skulle kräva omval.

Det är en väldigt skev logik som satt sig i sinnet på regeringen, som saknar egen majoritet. Argumenten borde vara lätta att slå hål på genom att förhålla sig till verkligheten, en verklighet som visar att vi har ett stort folkligt stöd för att ingen människa ska behöva drunkna i Medelhavet eller på annat sätt bli bragd om livet på sin väg mot säkerhet. En verklighet som visar att ”de tjugo procenten” de facto var de 13 procent vid senaste valet och att majoriteten av svenskarna röstade för en annan politisk problemformulering än att invandringen är roten till allt ont i vårt samhälle. När vår regering trots brett stöd i samhället låter bli att göra vad den vet borde göras, av rädsla för att förlora makten, är detta ett tecken på att något står väldigt fel till.

I Europa håller demokratin på att gå bakåt, vilket innebär att de mänskliga rättigheterna också är hotade. Detta yttrar sig till exempel när Spanien inskränkte yttrande- och demonstrationsfriheten eller när Ungern tar till våld för att ”skydda” sina gränser mot asylsökande människor. Men också när EU med uppenbara samarbetssvårigheter enas om att göra gemensamt slag i saken för att trappa upp jakten på människor som blivit nekade asyl, för att utvisa dem innan de går under jord. En ambition som går igen i den nationella plan, vi igår antog.

I en tid då flera europeiska regeringar med tydlig fascistisk ideologi ingår i den Europeiska unionen och Sverige har ett parti med rötter i nazismen, som det tredje största i riksdagen – behöver vi stå emot dem istället för att möta dem, mer än halvvägs. Att det finns fascistiska och neonazistiska strömningar i dagens Europa är problematiskt. Men vad värre är, är det faktum att dessa strömningar tillåts ha så stort inflytande över den politik som förs, så väl i EU som i Sverige.

SD:s framgångar i valet har gett högerextremister och rasister i allmänhet luft under vingarna. Men det verkliga problemet uppstår när vår rödgröna regering initierar och förhandlar om tillfälliga uppehållstillstånd med de signaler som detta skickar istället för att förhandla om humanitära visum för folk i behov av skydd – med medföljande symbolvärde.

Regeringens hållning ger SD mer inflytande än vad som är rimligt! Trots allt är vi 87 procent som röstade för demokrati och allas lika värde! Det är med stor sorg jag konstaterar att regeringen väljer politiska åtgärder för att blidka rasisterna och nationalisterna istället för att stävja rasismen.

Jag undrar om regeringen ens är varse om konsekvenserna av det egna agerandet? Det finns tydliga samband mellan den styrande maktens politiska diskurs i fråga om migration, medias gestaltning av skeenden och högerextremistiska attentat och hatbrott. Vad göder högerextremism? 

Jag kan heller inte låta bli att undra om regeringens överenskommelse egentligen har stöd hos majoriteten av befolkningen? Jag vill hävda att den inte är förankrad hos majoriteten av svenska folket.

DN publicerade (27/9) en undersökning om svenskars attityd kring invandring. Undersökningen är en jämförelse av samma undersökning som Ipsos på uppdrag av DN, genomförde i februari i år. Den ger stöd åt tesen att vi idag är fler som vill se en positiv förändringar i nuvarande migrations politik. Den visar nämligen att 50 procent av Alliansens sympatisörer vill ta emot fler flyktingar, jämfört med tidigare 18 procent och bland de rödgröna har stödet ökat från 34 till 60 procent. Ipsos analytiker Nicklas Källebring säger i DN att det är ovanligt med så kraftiga opinionsförändringar. Samma undersökning konstaterar även att svenskar idag är mer oroade över den växande främlingsfientligheten än över ökad invandring!

Som ett anti-rasistiskt parti med mänskliga rättigheter högst på den politiska agendan gick Feministiskt initiativ till val på en progressiv politik som sätter mänskliga rättigheter och mänsklig säkerhet först. Vi gick till val på säkra vägar in i Europa, på att verka för humanitära visum då vi vet att barn och kvinnor drabbas hårdast vid konflikter samtidigt som de är extremt sårbara på flyende fot. Vi vill också införa sanktioner för medlemsstater som kränker mänskliga rättigheter. Feministiskt initiativ har sedan länge visat att Sverige behöver kliva upp och ta ansvar för att mänskliga rättigheter och mänsklig säkerhet. Bland annat genom en generösare migrations politik.  Idag kan vi konstatera att fler i Sverige kommit till samma slutsats. Frågan som uppstår är – vems Sverige representerar regeringen, egentligen?

feminist-symbol-pink

Med hjärtat till vänster

Igår gick Vänsterpartiet i Malmö ut med att S och Mp i Malmö kommer att låta bli att fullt ut uppväga för höjda pris- och lönekostnader i budgeten, det rör sig om 100- 180 miljoner kronor. Detta kommer att slå hårdast mot de verksamheter som redan i dag går på knäna. Vänsterpartiet hävdar vidare att S och Mp hotat med att exkludera V från budgetsamarbetet om dessa inte ställer sig bakom detta förslag, något som såväl S som Mp förnekar.

I själva verket har Vänsterpartiet inget annat val än att gå ut och fördöma S och Mp:s budget, i varje fall om de om de vill behålla trovärdigheten bland sina väljare. Både Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet gjorde ett fenomenalt val 2014, detta om något visar att Malmö är intresserad av att bedriva en feministisk och antirasistisk omfördelningspolitik. Manifestationen som arrangerades den 8:e mars i år i Malmö gick under parollen ”Dags för en feministisk omfördelningspolitik” och ja, det är verkligen på tiden, men den styrande majoriteten verkar inte vara redo för detta – 2015 heller!

Om socialdemokraterna verkligen menat allvar med att börja implementera en feministisk omfördelningspolitik skulle Katrin Stjenfeldt-Jammeh (S) kommunstyrelsens ordförande varit mindre snabb igår med att förklara samarbetet som avslutat, istället för havererat. Hur ska en annars tolka att hon redan vid första intervjun med Sydsvenskan efter Vänsterpartiets utspel säger att det hela är ganska odramatiskt – då S och Mp enligt henne kan leda Malmö – utan Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet gick alltså hårt ut i media och fördömde S och Mp:s budgetlogik – med all rätta. Men deras offensiv gav inte önskat resultat. Socialdemokraterna med Katrin Stjernfelt- Jammeh i spetsen, tog opportunistiskt vara på tillfället att skaka av sig Vänsterpartiet. Karolina Skog (Mp) i sin tur låter oss förstå att Mp öppnar ett fönster där S stängt igen dörren.

Personligen undrar jag hur Vänsterpartiet tänkte här, har de inte haft på känn att S inte skulle låta sig pressas, att de hellre klippte banden med V än mötte dem i deras krav? En eloge till Vänsterpartiet för att de offentliggjort S osunda maktutövande. Som jag har kommit att se det använder sig Socialdemokraterna av Mp och V som rådgivande i den styrande majoriteten, vilka som egentligen styr och hur är väl ganska tydligt vid det här laget! Miljöpartiet och Vänsterpartiet bidrar med sin spetskompetens, kunskap som inte är en självklarhet i den socialdemokratiska rörelsen, idag.

Detta bidrar till min oro för Malmö. Feministiskt initiativ kanske inte välkomnades med öppen famn av Vänsterpartiet i Malmö, vilket kan bero på förlegade patriarkala kvarlevor inom partiet där dominans och konkurrens har en framträdande roll, vad vet jag. Men V innehar viktiga poster, viktiga rent strategiskt för att bygga ut välfärden och jämställdheten och kan inte Fi sitta på dessa poster, har i alla fall jag varit trygg med att V hållit fortet, med ett vakande öga från Fi, så klart.

Med tanke på dessa viktiga poster blev jag förvånad över att de 100 miljonerna som S och Mp vägrar se som dränerande för vår gemensamma välfärd, var anledning nog för att V skulle överge samarbetet. Det här måste ha varit droppen som fick bägaren att rinna över, jag har haft på känn att Vänsterpartiet skulle komma att bryta sig loss, att det skulle ske så snart hade jag dock aldrig kunna föreställa mig. I skrivande stund har V lämnat sin dörr på glänt, vad S gör av den öppningen återstår att se. Hur det framtida samarbetet mellan S och V kommer att se ut med tanke på hur infekterat läget idag är, kommer tiden att få utvisa.

Det är viktigt att vi har en stark och enad feministisk och antirasistisk rörelse för att bringa hållbara förändringar i Malmös haltande struktur. Det går inte att blunda för Socialdemokraternas politiska misslyckande i Malmö. Vi lever i en hårt segregerad stad. Klyftorna ökar och det är inte bara en svindlande stor andel av våra invånare som är ”bidragsberoende” med tanke på att en stor del av  Malmös ekonomi bygger på utjämningsbidrag och statlig subventioner.

Feministiskt initiativs strå till stacken är en tydlig feministisk och antirasistisk politik som bygger på solidaritet och hållbarhet. Politik som inte bara synliggör diskriminering och ojämställdhet – utan också erbjuder lösningar för att en feministisk omfördelningspolitik skall bli verklighet. Vi vill se tydliga satsningar på en omfördelningspolitik som riktar insatser på att skapa en diskrimineringsfri arbets- och bostadsmarknad, satsningar på jämställda löner, rejäla satsningar för att stoppa våldet på våra gator och i våra hem och satsningar på en likvärdig skola i Malmö.

För att kunna förverkliga detta är vi inte främmande för att höja skatten, vilket vi påvisade redan under förra budgeten som lades i november, 2014. Tillskillnad från den då styrande majoritetens förslag på en skattehöjning på 30 öre, la Fi ett förslag på höja skatten med ytterligare 70 öre dvs en krona per intjänad 100-lapp.

Feministiskt initiativ ser välfärden som ett verktyg för att skapa ett jämlikt och solidariskt samhälle, där alla får färdas väl – genom hela livet. I Malmö lyfter vi våra hjärtefrågor med mod, beslutsamhet och djärvhet  i opposition - som precis som hjärtat sitter till vänster.

 

Mitt politiska engagemang är personligt!

Häromdagen läste jag ett blogginlägg från en kollega i Malmö kommunfullmäktige. Hen representerar Miljöpartiet och kritiserade bland annat Fi, indirekt mig, eftersom jag på sistone intagit en framträdande roll i frågan om utsatta EU-medborgare – bland annat genom att jag anordnat manifestationer och bjudit in Malmös politiker för att tillsammans med utsatta EU-medborgare diskutera vägar framåt. Hen anklagade autonoma vänstern och Fi för att plocka hem billiga politiska poäng för att vi lyft utsatta EU-medborgare situation i Sverige. Jag mejlade personen i fråga.

I bloggen står det att läsa: ”Allra överjävligast, men lika handlingsförlamade är rasisthögern som hetsar Sonny och Conny mot samhällets allra svagaste. Jag hittar inga ord för att beskriva den ondskan och det avskum som står för den. Men lyckligtvis är det bara ord”.

Bara ord, undrade jag i mitt mejl. Jag skrev och påminde hen att romer dagligen utsätts kränkningar i form av såväl fysiskt som verbalt våld. Påminde om att anledningen till förra helgens manifestation var att en romsk kvinna blev förd till sjukhus i ambulans på grund av det våld hon blivit utsatt för, våld som polisen valt att rubricera som hatbrott. Påminde om veckan innan då en romsk man blev misshandlad av fyra maskerade gärningsmän för att han pratat med politiker på en tillställning arrangerad av Fi.

Jag skrev till hen att anklaga mig och Fi för att plocka hem billiga poäng som inte förändrar något, är oerhört problematiskt. Att aktivism är en medveten politisk aktivitet som bygger på att synliggöra skevheter och påkalla förändring. Att jag gör mitt yttersta för att påverka den allmänna debatten, bland annat i frågan om utsatta EU-medborgare – för att få andra att haka på. Jag skrev att vi måste vilja ta i denna fråga och att jag är djupt oroad över den människosyn och hårdhet som börjar få fäste i vårt samhälle.

Jag klargjorde att antiziganismen är utbredd i vårt land och att det är ett lika reellt problem som antisemitismen. Att hat riktat mot vissa folkgrupper hänger samman och upprätthåller varandra. Att det för mig är personligt också. Jag berättade att min mamma är judinna, dock inte praktiserande. Men hon påminde mig ändå alltid om mitt arv och fram tills jag var ca 10 år bar jag Davidsstjärnan min mamma gett mig. Min pappa i sin tur är afrokuban. Jag berättade att jag alltid funderat över hur utsatt mitt etniska arv och det faktum att jag är kvinna gör mig.

Min släkt är idag en smältdegel där flera kontinenter och kulturer möts. Vi har romer, palestinier, judar, libaneser, etiopier, kubaner, danskar och svenskar representerade.

De frågor jag brinner för ligger mig varmt om hjärtat och i huden jag bär. Mitt engagemang är personligt!

Därför blir jag väldigt ledsen över att mitt engagemang reduceras till ett cyniskt inlägg som förminskar min insats för det diskrimineringsfria samhället jag verkar för och som jag dessutom tror är möjlig att uppnå. Min övertygelse är den att vi inte får resignera i vårt arbete för att uppnå det samhälle vi vill överlåta åt våra barn heller inte förminska varandras kamper. Ingen kan göra allt, men slår vi ihop oss kan vi göra underverk.

Med kärlek, Katerin

Hur kommer Fi verka för småföretagen?

Det faktum att fyra av fem nya jobb som skapats under de senaste 20 åren genererats av företag med färre än 50 anställda, talar för att vi måste underlätta för småföretagare att anställa personal. Många av dessa småföretagen ägs och drivs dessutom av kvinnor. För oss i Fi är det därför viktigt att satsa på att främja utvecklingen och underlätta för fåmansföretagen och småföretagen.

Vi vill bland annat underlätta nyanställningar genom att införa en ny form av anställningsstöd för övergången mellan arbetslöshet och reguljärt arbete. Vi tänker att detta kan överbryggas med hjälp av speciellt utformade och tidsbegränsade anställningsstöd riktade mot nya tjänster. Genom att använda en ny form av anställningsstöd, istället för en direkt överföring av medel till den offentliga sektorn, öppnas möjligheter att överföra pengar för omläggningen också till den privata sektorn.

När det kommer till att få fler ungdomar i sysselsättning säger vi nej till ungdomslöner då detta riskerar att bli ett sätt att ”smyginföra” minimilöner i Sverige. Eftersom Fi verkar för en diskrimineringsfri arbetsmarknad måste vi motverka de krafter som kan leda till att vissa grupper även fortsättningsvis riskerar att lönediskrimineras. Så i valet mellan ungdomslöner eller sänkt arbetsgivaravgift väljer vi det senare. Det första innebär krasst att ungdomarna själva subventionerar sin egen anställning genom sänkta löner.

Vi ser även ett behov av att slopa första och andra sjuklöneveckan för företag med få anställda. En undersökning från Företagarförbundet visar att de flesta småföretagarna ser sjuklöneansvaret som ett stort eller mycket stort hinder för att anställa. Feministiskt initiativ vill därför slopa sjuklöneansvaret för båda sjuklöneveckorna för fåmansföretag och en generell sänkning av sjuklönekostnaden för småföretag. Som det ser ut idag är det företaget som får ta första stöten, innan försäkringskassan träder in. Det gör det väldigt kostsamt för ett litet företag, särskilt om man dessutom ska betala en vikarie. Vidare kommer vi att verka för att de sociala trygghetssystemen utformas så att företagare får samma villkor som den som är anställd, exempelvis vid vård av sjukt barn. Även a-kasseersättningen måste ses över för fåmansföretag. Det är orimligt att tvingas avveckla en verksamhet för att ha rätt till a-kasseersättning.

Vi vill verka för att förenkla skattesystemet för små företag och se över arbetsgivaravgifterna för fåmansföretag för att stimulera företagande och sysselsättningen. Vi tänker att lösningar så som sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag och förenklade skattesystem, stimulerar småföretagandet.

Idag finns det en mängd onödiga hinder som står i vägen för att de mindre företagen skall kunna utvecklas i rätt riktning och dessa måste ses över. De flesta lagar och regler är utformade som om alla företag vore storbolag. Dessa tynger små företag, t.ex. redovisning av moms. De är anpassade till stora företag med egna ekonomiavdelningar och revisorer. I försök att anpassa dessa lagar och regler för småföretagarna har man istället trasslat in sig i ett nystan som är nästintill omöjlig att reda ut. Vidare är dem orättvisa vilket leder till att småföretagarna missgynnas och reglerna istället börjar motverkar sina egna syften. Om syftet med reglerna har varit att skapa ett tillgängligt system för våra företagare att sätta sig in i med rimliga skatter och regler som befrämjar arbetstillfällen kan vi konstatera att detta är långt ifrån fallet idag. Detta behöver definitivt ses över – men det kräver en ordentlig utredning av hur det slår på olika branscher och företag.

När det kommer till skatter och subventioner verkar vi för en helhetssyn. Bakgrunden är att skatteuttaget i Sverige sänkts till 44 procent, en nivå som vi tycker är för låg i förhållande till dem behov som finns. Vi vill därför höja skatter som sänkts och faktiskt gjort Sverige till ett lågskatteland, exempelvis aktiebolagsskatten (som är 6 procentenheter lägre idag än den var 2008; att ta hälften av den sänkningen åter ger samhället 11 miljarder kronor, tillräckligt för att ge Migrationsverket vad de önskar), vi vill göra inkomstskatten progressiv (högre skattesats på högre inkomster än på lägre), vi vill ha en fastighetsskatt som följer med taxeringsvärdena.

Men vi vill också minska subventioner (dvs negativa skatter) samt avskaffa ROT- och RUT-avdragen och den sänkta restaurangmomsen.

Samtidigt vill vi införa helt nya skatter som idag knappast finns med i diskussionen annat än i Fi:s ekonomiska program. Vi vill att Sverige ansluter sig till den skatt på finansiella transaktioner som 11 EU-länder infört, däribland Tyskland och Frankrike, vi vill att skatteparadisens miljarder börjar göra rätt för sig i den utsträckning det rör sig om vinster och utdelningar som borde beskattats, Skatteverket beräknar att samhället går miste om hela 36 miljarder kr.

Varje procentenhets höjning av skatteuttaget ger ca 36 miljarder kronor.

Många småföretagare tror att ett slopande av LAS skulle underlätta för dem men en studie från 2008 gjord av IFAU visar att två undantagsregeln haft mycket liten inverkan på småföretagens nyrekryteringar och tillväxt. Forskarnas egen slutsats var att förändringen inte påverkade omfattningen av nyanställningar eller uppsägningar, men missgynnade äldre. De menade att arbetsgivarna redan hade så stora möjligheter att avvika från regeln om ”först-in-sist-ut” så att den förändrade regeln därför inte spelade någon större roll.

Fi anser att lagen om anställningsskydd måste värnas. Lösningen för oss är inte att ta bort LAS utan att skapa bättre förutsättningar för tillsvidareanställningar och mer stöd till småföretagare. Ett avskaffande av LAS försvårar troligtvis för äldre att jobba kvar till pensionen utan att det skulle ha motsvarande positiva effekter för yngres chanser på arbetsmarknaden.Det är viktigt att bära i åtanke att länder med svagt eller obefintligt anställningsskydd vare sig har högre sysselsättning, lägre arbetslöshet eller högre tillväxt.

Feministiskt initiativ har en mängd förslag som ämnar till att göra det lättare och tryggare för småföretag att startas, drivas och blomstra.

 

 

torgtal

Manifestation för en hållbar skola – med elevens bästa i fokus

Igår var jag i Stockholm och höll ett tal på en manifestation på Nytorget som Fi arrangerade. Vi manifesterade för en kunskapsbaserad skolpolitik med ökat elevinflytande, normkritik och antirasism. Vi lyfte att vi har råd att göra om och göra rätt. Att vi måste fokusera på en skola som tar sin avstamp i mänsklig hållbarhet. En skola som aktivt verkar antidiskriminerande, där värdegrundsarbetet och likabehandlingsplaner inte förpassas till en pärm – som ingen riktigt vet var den finns. En skola där elevernas egna upplevelser tillvaratas i utformningen. Där elever tillsammans med pedagogerna äger problemformuleringarna och lösningarna. En skola där forskning intar en central roll för skolans utformning. Där vi slutar prata om ordningsbetyg och tillvaratar eleverna behov av KASAM – känsla av meningsfullhet och sammanhang. Därför är det självklart för oss att satsa på skolan. Vi vill ha en stark elevhälsa och satsningar på BUP så att resurser sätts in i tid. Vi vill ha ökad personaltäthet och utbildad personal som kontinuerligt fortbildas. Vi kommer att verka för en skola där både elever och personal får uppnå sin fulla potential.

Tillskillnad från vad andra vill framställa det som har vi i Fi ett tydligt ekonomiskt perspektiv som tar sin avstamp i hållbarhet. Vi ser till sammanhangen och satsar på social och ekonomisk hållbarhet. Detta gäller även skolan. Att satsa på skolan handlar om att i tid förebygga de svårigheter och utmaningar elever har och skapa de mest gynnsamma av förutsättningar för njutveckling. För detta måste vi göra om och göra rätt. Nuvarande ekonomiska systems kortsiktighet och frånvaro av mänsklig hållbarhet leder till att runt 12 procent i varje årskull i svenska skolor hamnar utanför samhället. Systemet innebär enorma ekonomiska kostnader för samhället men det personliga lidandet den medför kan vi aldrig sätta en prislapp på!

Enligt två nationalekonomer som Skandia anlitat kostar varje individ som fastnar i livslångt utanförskap 10–15 miljoner kronor per år. I summan ingår välfärdskostnader såsom sjukvård, rehabilitering och insatser från rättsväsendet men även produktionsförlusterna under personernas vuxna liv. Per årskull blir det en kostnad på 210 miljarder. Enligt Skandia är utanförskapets pris för fem årskullar är lika högt som hela Sveriges statsskuld.

Ovanstående information är ingen nyhet och nationalekonomerna som arbetat med att ta fram underlaget; Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog har tillsammans med Skandia publicerat flera uppmärksammade rapporter, föreläst för många politiker, utbildat hundratals beslutsfattare och ekonomer i över 40 kommuner. Ändå lyser ekonomisk och mänsklig hållbarhet med sin frånvaro i de budgetar som presenteras.

Vi i Fi må bara ha en ekonomisk rapport att presentera i valet men vår intention är att lyfta rådande ekonomiska axiom för att bidra till att göra om och göra rätt. Våra kritiker brukar säga att våra reformer saknar ekonomisk uppbackning i statskassan - samtidigt som de missar priset för det svinn som är satt i system i rådande ekonomiska ordning så som att det sociala utanförskapets pris för fem årskullar är lika högt som hela Sveriges statsskuld. För att inte tala om det mänskliga lidande detta innebär för de som drabbas.

Vi måste satsa på våra barn för att ge dem en bra start i livet. Att inte använda samhällets resurser effektivt skapar onödigt lidande. Sverige har en stark ekonomi. Även om våra politiker pratar som om motsatsen vore fallet. Paradoxalt nog som vi ”inte har råd”, slösar vi ofantligt mycket för att vi saknar en ekonomisk planering som innehåller en hållbarhetsdimension, såväl ekonomisk, som ekologiskt och mänsklig. Detta vill vi i Fi ändra på.

Foto: Linnea Bruno

Valdebatt Sydsvenskan – Fi vill ha ett Malmö som inkluderar barnen i politiken

Sydsvenskans paneldebatt kring vad politiker i Malmö vill göra för barn hade nästintill inget barnperspektiv. Pajkastning och påhopp där politikerna istället passade på att kritisera de andra partierna o propsa för sin politik (generellt) på bekostnad av att prata barns rättigheter, rättsosäkerheten för barn och unga, barnfattigdomen eller hur vi ska motverka rasism och kränkande behandling.

De styrande i Malmö kallade de baracker där våra förskolebarn huserar för ”Paviljonger”. Är det barackerna vi pratar om, undrade jag, för i så fall var det en förskönande omskrivning. Fp:s Ewa Bertz trodde jag var ironisk. När jag och många av de blivande kommunpolitikerna från Feministiskt initiativ besökte Stadshuset i början av året för att lära oss om organisationen och omorganisationen bland annat, var frågan om brist på förskoleplatser på tapeten. Föräldrar blev intervjuade i radio och berättade om alla negativa konsekvenser detta medförde för familjen och de oacceptabla nödlösningarna. Jag tog upp detta med tjänstepersonen, Alf Merlöw som höll i infoträffen. Han sa ”men det är inget nytt, det är alltid så här inför vårterminen – sen löser det sig till hösten, då många går vidare till vanlig skola!”. Det är alltså ett systemfel, som inträffar vid samma tidpunkt, år in och år ut och ändå lyser en permanent lösning med sin frånvaro?! Att vi måste bygga fler och bygga ut förskolan är en självklarhet. Det finns behov av OB-förskolor för våra ”Öresundsföräldrar”, dvs de som bor i Malmö och jobbar i Köpenhamn men även för andra inom t ex handelsbranschen som jobbar till åtta på kvällen samt helger.

Hela debatten genomsyrades av en retorik som förstärkte ett ”vi” och ”de” tänk. När det kom till att diskutera hur vi kan trygga barn som far illa i hemmen urartade samtalet utan konkreta förslag för att skydda barnen. Inga förslag på att höja kompetensen inom socialtjänsten när det kommer till barnavårdsutredningar. Inga förslag om att barn som bevittnar våld ska utredas som enskilda individer, istället för bara mamman, då det oftast är kvinnan som utsätts för våld i nära relationer. I synnerhet då vi i Malmö har haft flera mord på kvinnor som skett inför ögonen på barnen. De började prata om att kartlägga hedersvåld, som om att svenska barn inte far illa? Dessutom framkom det att politikerna tycktes tro att det bara är barn från familjer som uppehåller försörjningsstöd som drabbas av barnfattigdom. Vad med alla lågavlönade kommunalt anställda ensamstående mammor, utan heltidstjänster men även de som har en –som vid slutet av månaden inte har pengar ens till basvaror. De som är tvungna att vända sig till välgörenhetsorganisationerna för att få en matkasse, pengar till månadskort etc. Endast Martina Skrak från V lyfte detta och detta i sitt slutanförande. De andra behandlade barnfattigdomen som något som drabbar ”de andra”.

Och ska man ha med SD i en politisk debatt måste deras rasistiska uttalanden ifrågasättas. Fp:s Ewa Bertz sa på tal om att bekämpa rasism: ”vi alla här borde gå ut på Stortorget och säga att det skall vara ett slut på rasism i denna stad”. Men när bland annat SD uttryckte sig rasistiskt var det ingen som sa emot. Momodou Jallow – kommun och riksdagskandidat från V ställde en fråga om hur vi skulle kunna verka för att skapa trygghet för våra afrosvenska barn. SD fick besvara den frågan. Varvid SD säger: ”det är många som känner sig otrygga, även våra svenska barn”. Ingen ifrågasatte detta påstående, trots att den innebär att afrosvenska barn inte ses som svenskar. Socialdemokraternas representant sa: ”många blandar ihop att ha en skola bra skola med att ha bra elever, Malmö är inte en stad som har en skola som har ett elevsnitt som ser normalt ut”. Vad betyder ens detta? Vad är normalt, svenska barn? Men ingen ifrågasatte detta heller och när jag bad om ordet, ignorerades jag. Jag osynliggjordes så till den milda grad att moderatorn refererade till SPI:s representant som ”den enda utlandsfödda i panelen”, detta trots att det är alldeles uppenbart att jag är afrosvensk. I samband med detta böjer sig Rubin (S) till mig och sa ”det måste ju kännas bra?!” Jag ignorerade honom. Men vilken sak att säga, skulle jag känna mig nöjd med att ”uppfattas som svensk”?

De pratade om att förebygga kränkande behandling samtidigt som de själva var full av fördomar och förutfattade meningar. De skrattskrockade och hånlog varandras kommentarer, himlade med ögonen och höll på. De pratade om att åtgärda barnfattigdomen genom att se till att få deras föräldrar, som de utgick från var invandrare, kom i arbete, utan att för den sakens skull diskutera de strukturella hinder som finns för muslimer, afrosvenskar och romer att komma i arbete. Sådant som t ex den strukturella rasismen i Sverige. Problemformuleringen är helt avgörande för lösningen, ändå så missade de målet gång på gång. Miljöpartiet har som valslogan: en stad som är bra för barnen är bra för alla. Instämmer, men utan att lyfta in barnperspektivet i ekvationen – når vi aldrig dit. Jag lyfte att för Fi är det en självklarhet att barnperspektivet tillämpas för att ta in barns upplevelser och erfarenheter av samhället för att skapa politik. Som ett parti som har antidiskriminering högst på vår politiska agenda tar vi även hänsyn till den åldersdiskriminering barn utsätts för. I det intersektionella perspektivet är det den berörda gruppen som äger problemformuleringen och lösningen – detta gäller även barn. I Socialtjänstlagen gjordes ett tillägg den 1 januari 2013 för att lyfta in barns rätt att komma till tals i beslut som rör dem och få information om beslut som rör dem. Självklart bör även detta innefatta politiska beslut.

Väldigt modfälld efter debatten. Precis så verklighetsfrånvänt som jag tänker att det är, visar det sig vara (kanske värre). Hur jag kunde veta? Resultatet ser jag runt omkring mig. Trots detta har jag ändå mer tilltro till ett samarbete med de partier som anammat Malmökommissionen än de som tillhör samma partier som regeringen som valde att slänga den större kommissionen i papperskorgen. Att Fi behövs i Malmö kommun, för barnens skull är uppenbart!

Vi vill:

  • Gör barnkonventionen till lag och verka för att Malmö stad följer konventionen
  • Skapa ett Barnens Hus där vi samlar olika myndigheter för att höja kvalitén och rättssäkerheten i barnavårdsutredningar.
  • Barn som bevittnar våld i nära relation SKALL utredas som enskilda individer, istället för att följa med föräldern som en parentes under processen.
  • Att barnperspektivet tillämpas så att barns upplevelser av vårt samhälle kan få börja utgöra grunden för den politik som vi tar fram.
  • Vi måste bygga bort trångboddheten (74 % av barnen på Herrgården bort trångbott) detta kan bara göras om vi har en normkristisk bostadspolitik.
  • Malmö stad måste medverka till att stoppa vräkningar av barnfamiljer.
  • Försörjningsstöd ska aldrig få nekas barnfamiljer.
  • Alla Malmös barn ska ha gratis busskort så att de får tillgång till HELA staden.
  • All skolverksamhet ska genomsyras av kultur. För kultur är en del av livet. Låt barnen utforska och använda sin fantasi, som till skillnad av den verklighet de har att förhålla sig till – är gränslös.
  • Barnfattigdomen måste bekämpas genom att de föräldrar som TROTS att de har jobb ändå inte klarar av att försörja sin familj, oftast ensamstående kvinnor anställda av kommunen med låg lön och utan heltidstjänst ska få rätt till heltid och en anständig lön.
  • Vi vill ha en normkritisk skola som synliggör andra verkligheter och perspektiv än den som okritiserat och onyanserat får dominerar, på bekostnad av oss som marginaliseras.
  • Antirasistisk undervisning måste vara obligatoriskt i skolan

Antifascism är alltid självförsvar!

Vreden och sorgen efter attacken i Limhamn är stor. Vi i Malmö var snabba att mobilisera välbesökta demonstrationer, den första redan dagen efter händelsen.

Vi kommer att fortsätta göra våra röster hörda om vad som hände i Limhamn. Händelser som är ovärdiga en demokrati. Yttrandefrihet är en frihet under ansvar. För de krafter som vill motverka allas lika värde och sprida hatpropaganda är det samhällets skyldighet att stå upp för och försvar de som hatet och föraktet riktas mot. Polisen måste ta hänsyn till lagen om mot hets mot folkgrupp och neka nazister demonstrationsrätt. Därför samlas vi på fredag (29/8) utanför polishuset för att än en gång framföra våra krav.

Vi i Feministiskt initiativ tar avstånd från all form av våld och vi är kritiska till Malmöpolisens agerande under demonstrationen i lördags. Det har knappt hunnit gå ett halvår sen feminister och antirasister i Malmö blev knivhuggna och svårt skadade av nazister från Svenskarnas Parti, på internationella kvinnodagen. En händelse som mobiliserade över 10 000 människor i Malmö att stå upp mot fascism och rasism – över 10 000 människor samlades för att värna om allas lika värde. Därför är det ofattbart att polisen knappt ett halvår senare beviljade Svenskarnas Parti att manifestera sitt hat offentligt på Malmös gator.

Vi ska ha helt klart för oss att All frihet innebär ansvar. Detta gäller även yttrande- och mötesfriheten. Vi förväntas som medborgare att axla detta ansvar genom att i handling och ord respekterar allas lika värda.

Därför har vi i Sverige en lag som ska upprätthålla respekten för allas lika värde – när enskilda individer eller grupper har svårt att förvalta denna frihet och offentligt avser sprida uttalanden som hotar eller uttrycker missaktning för en eller flera utpekade folkgrupper. Den heter lagen om hets mot folkgrupp och är ett hatbrott. Den utgör undantaget från den enskildes rätt att demonstrera enligt regeringsformen. Tyvärr har lagen i praktiken helt förlorat sitt syfte eftersom polisen ändå väljer att ge utrymme åt nazistisk propaganda.

När människor har svårt att förvalta denna frihet – har polisen ett synnerligt stort ansvar att förvalta och utöva den makt de har med respekt för allas lika värde. I regeringsformen står det att: All offentlig makt ska utövas utifrån respekt för allas lika värde. En gång till: All OFFENTLIG makt ska utövas med respekt för ALLAS lika värde. Därför anser vi att det är rimligt att kräva av polisen att avslå mötestillstånd för enskilda eller grupper som uttrycker hat och förakt för en eller flera utpekade folkgrupper

Att bevilja dessa grupper mötestillstånd är en del av den normalisering av rasism, nazism och fascism som vi har sett under en längre tid, inte bara i Sverige utan i hela Europa.

Nazismen och rasismen vinner mark och de som betalar priset är VI som är föremål för deras hat och VI som demonstrerar emot. Vi kan inte bara se på när nazismen blir rumsren samtidigt som kampen för människovärdet bemöts som om den vore brottslig.

Lördagens händelser är TYVÄRR inget isolerat fenomen. I våras såg jag ett youtubeklipp där Malmöpolisen gav sig på en pojke i fjortonårsåldern i Kirseberg, Malmö, under en SD- manifestation den 14 maj. Enligt ett vittne som valde att polisanmäla händelsen ska polisen sagt: ”Han ska vara glad att han kom undan”. Bara några veckor senare gav sig Malmöpolisen åter på och använde övervåld mot en minderårig fredlig demonstrant under en SD- manifestation i Malmö. Strax efter händelsen träffade jag 16-åringen som blivit utsatt för polisens våld. Han hade sår på ansikte och kropp som vittnade om det polisvåld han utsatts för.

Feministiskt initiativ anser att vi behöver ett rättsväsende som står upp för alla människors lika värde. Lagen om hets mot folkgrupp behöver skärpas men framför allt börja tillämpas!

När poliser begår eller misstänks för att ha begått brott i tjänsten -måste dessa utredas ordentligt. Feministiskt initiativ vill att det inrättas en helt fristående organisation för utredning av brott där poliser är misstänkta gärningsmän.

En myndighet med så mycket makt måste också kunna axla ansvaret det medför. En bra början är att utöva makt med respekt för ALLAS lika värde. Bland annat genom att avslå mötestillstånd till de krafter som vill sprida hatisk och människofientlig propaganda.

Jag är otroligt tacksam över att så många människor axlar sitt ansvar och förvaltar sina fri- och rättigheter så väl. Att bryta tystnaden och stå upp för allas lika värde är vår plikt i en tid där rasism och fascism breder ut sig – Antifascism är alltid självförsvar!

 

 

 

 

Välfärd – alla har rätt att få färdas väl genom hela livet

Johan Norberg skrev i gårdagens Metro (21/8) att svartmålningen av konsekvenserna av Alliansens penningpolitik gått för långt. Har den det Johan? I går satt jag i panelen på en partidebatt som organisationen RFHL – Rättigheter, Frigörelse, Hälsa, Likabehandling arrangerade. Syftet med debatten var att dels lyfta den sociala diskrimineringen dels att lyfta frågan hur det kan komma sig att vi ser ett ökat utanförskap, trots att Sverige generellt sett får det bättre ekonomiskt.

Epidemiologerna Wilkinson och Pickett tog vara på samma frågeställning när de utforskade hur det kunde komma sig att människor mådde allt sämre både fysiskt och psykiskt, trots att vi i väst haft en stadig materiell tillväxt. Slutsatserna presenterade de i boken ”Jämlikhetsanden”. Deras forskning pekar på att materiellt välstånd inte direkt leder till ett välmående samhälle. Snarare handlar det om hur detta välstånd distribueras i samhället. Desto mindre skillnader mellan de fattigaste och de rikaste är, det vill säga ju mer jämlik fördelningen är, desto mer välmående blir samhället i stort.

Deras tes kan tydligt ses i dagens Sverige. Regeringens jobbskatteavdrag kostar runt 70 miljarder om året och har lett till att vissa grupper har fått en ökning av den disponibla inkomsten. Den rikaste tiondelen har fått mycket mer än oss andra. Samtidigt har vissa grupper fått det betydligt sämre. Enligt SCB har sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer fått det sämre ekonomiskt i dag än 2006. En OECD-rapport från 2013 slår även larm om att andelen fattiga i Sverige mer än fördubblats mellan 1995 – 2010.

Antalet som beviljas sjukersättning fortsätter enligt Försäkringskassan att stiga. Förra året nybeviljades 12 000 personer sjukersättning – en ökning med 50 procent jämfört med 2011. Sjukpenningersättningen ökar stadigt sedan 2010 och 2013 kostade sjukpenningen 2,6 miljarder kronor mer än 2012. Försäkringskassan räknar dessutom med en kraftig ökning av sjukpenningkostnaderna 2014 till 2018.

Psykiska sjukdomar dominerar – förra året utgjorde dessa diagnoser 43 procent av de nybeviljade sjukersättningarna för kvinnor och 39 procent för män. Dessutom ökar gapet mellan kvinnor och män i sjukskrivningsstatistiken.

Det är främst arbetsmiljöfaktorer som leder till sjukskrivingar. Men den vardagliga kampen för att få livspusslet att gå ihop, spär även den på stressen. Att verka för en arbetstidsförkortning med bibehållen lön ser Fi som ett steg mot att frigöra mer tid för återhämtning och njutveckling. Dessutom behövs det en satsning på åtgärder som förbättrar arbetsmiljön främst inom kvinnodominerade arbetsområden, för att få ner sjukskrivningarna. Vi vill inrätta en handlingsplan för att säkerställa att arbetsmiljölagen tillämpas i syfte att förebygga och undvika depressioner och självmord i arbetslivet. Det ska även vara möjligt att lämna ett arbete som får en att må dåligt – därför verkar vi för slopandet av de 45 karensdagarna för a-kasseersättning vid uppsägning på egen begäran.

Gårdagens partidebatt berörde även temat hemlöshet och hemlösa var inbjudna att dela med sig av sina livserfarenheter för oss politiker.

Malmö Stad redovisade i sin hemlöshetsstatistik för 2013 att ökningen av antalet hemlösa i staden har sin förklaring i den så kallade strukturella hemlösheten. Skillnaden mellan social hemlöshet och strukturell hemlöshet är att den sociala beror på saker som missbruk eller psykiska problem medan den strukturella orsakas av bostadsbrist och ekonomiska problem. Var dag lägger Malmö stad en halv miljon kronor på att råda bot på den akuta hemlösheten, men inga politiska incitament har tagits från regeringen för att stimulera byggandet av nya hyresrätter trots att rätten till bostad är en grundläggande mänsklig rättighet. Vi har de senaste åren fått se nedskärningar inom vården där bland annat psykiatrin i Malmö senast i januari stängde ner avdelning 85, en sluten vårdavdelning med 18 vårdplatser även endometriosteamet på kvinnokliniken i Malmö tvingades lägga ner – trots att ca 30 000 kvinnor i Skåne är drabbade av denna sjukdom.

Så nej Norberg, det är föga en svartmålning, det är illa. Det sociala utanförskapet kostar  enbart Malmö Stad 6,5 miljarder om året, enligt Skandia – det personliga lidandet kan vi dock aldrig sätta en prislapp på. Konsekvenserna av Alliansens politik märks inom vården, skolan, arbetsmarknaden, bostadsmarknaden. Det finns nog inte en samhällssektor som förskonats.

Ställt mot detta är det föga överraskande att en SIFO-undersökning från maj i år visar att hela 70 procent av Sveriges befolkning kan tänka sig att betala mer i skatt. Ytterligare en SIFO-undersökning, från 2013, visade att 58 procent ansåg att det var mycket dåligt eller ganska dåligt att införa ett femte jobbskatteavdrag. Det tyder på att fler svenskar inser vinsterna med höjda skatter och en tydlig omfördelningspolitik, för att göra livet bättre för de som drabbats hårdast av Alliansens ekonomiska politik.

Vi i Feministiskt initiativ menar att det är dags att ändra färdriktning. Därför vill vi införa en helhetssyn och en konsekvensanalys i den politiska agendan när vi planerar ekonomin och våra statsfinanser – där hållbarhet utifrån ett mänskligt perspektiv är ett begrepp att ta med i beräkningen. Det är möjligt att öka det mänskliga välbefinnandet i samhället. Med rätt politiska prioriteringar kan det sociala utanförskapet åtgärdas. Att göra om och göra rätt, kanske inledningsvis innebär ökade kostnader. Men i det långa, hållbara loppet är vinsterna fler. Såväl ur ett mänskligt perspektiv som ur ett samhällsekonomiskt. Välfärden måste bli ett verktyg att skapa ett jämlikt och solidariskt samhälle med, där alla får färdas väl – genom hela livet.