Mitt politiska engagemang är personligt!

Häromdagen läste jag ett blogginlägg från en kollega i Malmö kommunfullmäktige. Hen representerar Miljöpartiet och kritiserade bland annat Fi, indirekt mig, eftersom jag på sistone intagit en framträdande roll i frågan om utsatta EU-medborgare – bland annat genom att jag anordnat manifestationer och bjudit in Malmös politiker för att tillsammans med utsatta EU-medborgare diskutera vägar framåt. Hen anklagade autonoma vänstern och Fi för att plocka hem billiga politiska poäng för att vi lyft utsatta EU-medborgare situation i Sverige. Jag mejlade personen i fråga.

I bloggen står det att läsa: “Allra överjävligast, men lika handlingsförlamade är rasisthögern som hetsar Sonny och Conny mot samhällets allra svagaste. Jag hittar inga ord för att beskriva den ondskan och det avskum som står för den. Men lyckligtvis är det bara ord”.

Bara ord, undrade jag i mitt mejl. Jag skrev och påminde hen att romer dagligen utsätts kränkningar i form av såväl fysiskt som verbalt våld. Påminde om att anledningen till förra helgens manifestation var att en romsk kvinna blev förd till sjukhus i ambulans på grund av det våld hon blivit utsatt för, våld som polisen valt att rubricera som hatbrott. Påminde om veckan innan då en romsk man blev misshandlad av fyra maskerade gärningsmän för att han pratat med politiker på en tillställning arrangerad av Fi.

Jag skrev till hen att anklaga mig och Fi för att plocka hem billiga poäng som inte förändrar något, är oerhört problematiskt. Att aktivism är en medveten politisk aktivitet som bygger på att synliggöra skevheter och påkalla förändring. Att jag gör mitt yttersta för att påverka den allmänna debatten, bland annat i frågan om utsatta EU-medborgare – för att få andra att haka på. Jag skrev att vi måste vilja ta i denna fråga och att jag är djupt oroad över den människosyn och hårdhet som börjar få fäste i vårt samhälle.

Jag klargjorde att antiziganismen är utbredd i vårt land och att det är ett lika reellt problem som antisemitismen. Att hat riktat mot vissa folkgrupper hänger samman och upprätthåller varandra. Att det för mig är personligt också. Jag berättade att min mamma är judinna, dock inte praktiserande. Men hon påminde mig ändå alltid om mitt arv och fram tills jag var ca 10 år bar jag Davidsstjärnan min mamma gett mig. Min pappa i sin tur är afrokuban. Jag berättade att jag alltid funderat över hur utsatt mitt etniska arv och det faktum att jag är kvinna gör mig.

Min släkt är idag en smältdegel där flera kontinenter och kulturer möts. Vi har romer, palestinier, judar, libaneser, etiopier, kubaner, danskar och svenskar representerade.

De frågor jag brinner för ligger mig varmt om hjärtat och i huden jag bär. Mitt engagemang är personligt!

Därför blir jag väldigt ledsen över att mitt engagemang reduceras till ett cyniskt inlägg som förminskar min insats för det diskrimineringsfria samhället jag verkar för och som jag dessutom tror är möjlig att uppnå. Min övertygelse är den att vi inte får resignera i vårt arbete för att uppnå det samhälle vi vill överlåta åt våra barn heller inte förminska varandras kamper. Ingen kan göra allt, men slår vi ihop oss kan vi göra underverk.

Med kärlek, Katerin