Den migrationspolitiska överenskommelsen – vems Sverige representerar regeringen, egentligen?

Igår nådde regeringen en överenskommelse i migrationsfrågan. Positivt är att alla kommuner har skyldighet att ta emot flyktingar. Väl är också att ensamkommande barn och barnfamiljer än så länge är skonade från kortsiktighetens förbannelse, med tanke på de tillfälliga uppehållstillstånden. Beslutet om tillfälliga uppehållstillstånd skickar i dessa tider helt fel signaler till befolkningen, för att inte gå in på de psykologiska effekterna det har på människor som tilldelas dessa eller de rent samhällsekonomiska.

Vi var många som hoppades på att Sverige skulle välja att visa vägen mot en hållbar migrations politik. Mitt i en humanitär katastrof, lämnar överenskommelsen mycket kvar att önska. I år toppar vi antalet människor som befinner sig på flykt runt om i världen – 60 miljoner människor, varav hälften är barn! Av dessa 30 miljoner barn på flykt räknar Sverige med att ta emot 33 000 av dem. Av 60 miljoner människor på flykt har vi hitintills i år haft 95 000 asylansökningar i Sverige.

Ställt mot detta kan en bland annat fråga sig varför regeringen valt att undvika diskussioner om införande av humanitära visum till Sverige? Ett beslut som skulle kunna tas på stående fot för att tillförsäkra framför allt barn och kvinnor på flykt personlig säkerhet i enlighet med konventionen för de mänskliga rättigheterna. Argument jag har stött på bland mina rödgröna politikerkollegor är att humanitära visum skulle kunna skapa stor oro på den politiska arenan. Detta då de som på senare tid slutat benämnas vid namn och allt oftare kommit att refereras till som ”de tjugo procenten”, det vill säga SD, skulle kräva omval.

Det är en väldigt skev logik som satt sig i sinnet på regeringen, som saknar egen majoritet. Argumenten borde vara lätta att slå hål på genom att förhålla sig till verkligheten, en verklighet som visar att vi har ett stort folkligt stöd för att ingen människa ska behöva drunkna i Medelhavet eller på annat sätt bli bragd om livet på sin väg mot säkerhet. En verklighet som visar att ”de tjugo procenten” de facto var de 13 procent vid senaste valet och att majoriteten av svenskarna röstade för en annan politisk problemformulering än att invandringen är roten till allt ont i vårt samhälle. När vår regering trots brett stöd i samhället låter bli att göra vad den vet borde göras, av rädsla för att förlora makten, är detta ett tecken på att något står väldigt fel till.

I Europa håller demokratin på att gå bakåt, vilket innebär att de mänskliga rättigheterna också är hotade. Detta yttrar sig till exempel när Spanien inskränkte yttrande- och demonstrationsfriheten eller när Ungern tar till våld för att ”skydda” sina gränser mot asylsökande människor. Men också när EU med uppenbara samarbetssvårigheter enas om att göra gemensamt slag i saken för att trappa upp jakten på människor som blivit nekade asyl, för att utvisa dem innan de går under jord. En ambition som går igen i den nationella plan, vi igår antog.

I en tid då flera europeiska regeringar med tydlig fascistisk ideologi ingår i den Europeiska unionen och Sverige har ett parti med rötter i nazismen, som det tredje största i riksdagen – behöver vi stå emot dem istället för att möta dem, mer än halvvägs. Att det finns fascistiska och neonazistiska strömningar i dagens Europa är problematiskt. Men vad värre är, är det faktum att dessa strömningar tillåts ha så stort inflytande över den politik som förs, så väl i EU som i Sverige.

SD:s framgångar i valet har gett högerextremister och rasister i allmänhet luft under vingarna. Men det verkliga problemet uppstår när vår rödgröna regering initierar och förhandlar om tillfälliga uppehållstillstånd med de signaler som detta skickar istället för att förhandla om humanitära visum för folk i behov av skydd – med medföljande symbolvärde.

Regeringens hållning ger SD mer inflytande än vad som är rimligt! Trots allt är vi 87 procent som röstade för demokrati och allas lika värde! Det är med stor sorg jag konstaterar att regeringen väljer politiska åtgärder för att blidka rasisterna och nationalisterna istället för att stävja rasismen.

Jag undrar om regeringen ens är varse om konsekvenserna av det egna agerandet? Det finns tydliga samband mellan den styrande maktens politiska diskurs i fråga om migration, medias gestaltning av skeenden och högerextremistiska attentat och hatbrott. Vad göder högerextremism? 

Jag kan heller inte låta bli att undra om regeringens överenskommelse egentligen har stöd hos majoriteten av befolkningen? Jag vill hävda att den inte är förankrad hos majoriteten av svenska folket.

DN publicerade (27/9) en undersökning om svenskars attityd kring invandring. Undersökningen är en jämförelse av samma undersökning som Ipsos på uppdrag av DN, genomförde i februari i år. Den ger stöd åt tesen att vi idag är fler som vill se en positiv förändringar i nuvarande migrations politik. Den visar nämligen att 50 procent av Alliansens sympatisörer vill ta emot fler flyktingar, jämfört med tidigare 18 procent och bland de rödgröna har stödet ökat från 34 till 60 procent. Ipsos analytiker Nicklas Källebring säger i DN att det är ovanligt med så kraftiga opinionsförändringar. Samma undersökning konstaterar även att svenskar idag är mer oroade över den växande främlingsfientligheten än över ökad invandring!

Som ett anti-rasistiskt parti med mänskliga rättigheter högst på den politiska agendan gick Feministiskt initiativ till val på en progressiv politik som sätter mänskliga rättigheter och mänsklig säkerhet först. Vi gick till val på säkra vägar in i Europa, på att verka för humanitära visum då vi vet att barn och kvinnor drabbas hårdast vid konflikter samtidigt som de är extremt sårbara på flyende fot. Vi vill också införa sanktioner för medlemsstater som kränker mänskliga rättigheter. Feministiskt initiativ har sedan länge visat att Sverige behöver kliva upp och ta ansvar för att mänskliga rättigheter och mänsklig säkerhet. Bland annat genom en generösare migrations politik.  Idag kan vi konstatera att fler i Sverige kommit till samma slutsats. Frågan som uppstår är – vems Sverige representerar regeringen, egentligen?

Stoppa avhysningarna vid Sorgenfri tills dess att vi kan anvisa de boende till bättre alternativ!

Det är ofattbart hur historien tillåts att upprepa sig! Hur vi som står upp för mänskliga rättigheter måste kämpa i ett land som säger sig följa dem och åtagit sig att säkerställa att de efterlevs! Jag delar Rosa Taikon-klippet för att hon gör referenser som ligger 50 år bak i tiden men som är lika aktuella idag! (Länken finns längst ner på sidan). Människor hotas med avvisning och att skickas tillbaka till misär, nöd och diskriminering!

I andra fall osäkra sovplatser, exponerade för personer som utsätter dem för rasistiska hatbrott. Problemformuleringen kring boplatsen vid Sorgenfri är ovärdig en välfärdsstat – än mindre är lösningarna som politiskt lagts fram dvs INGA! Den misär som råder på boplatsen, inget rinnande vatten, ingen toalett etc har Malmö Stad aldrig haft intentionen att åtgärda. Och då menar jag inte att dra dit vatten och el och sätta in bajamajor. Jag menar att se sig om efter ALTERNATIVA boenden. Inga sådana diskussioner har överhuvudtaget förts! Och har de ventilerats har de avfärdats lika kvickt! Inte ens NU när polisen i värsta fasciststats stilen vill in och avhysa människor.

Anvisa för helvetet MÄNNISKOR till säkra sovplatser och avhjälp den värsta misären mitt i bland oss!! Problemet är att VI envist bitit oss fast vid den förlegade idéen om nationalstaten – en idé som leder till att människor exkluderas från universella rättigheter! Leder till bristfälliga politiska beslut som lämnar nödställda åt sitt öde, i Sverige 2015!! Beslut tagna av partier som själva tror att deras politik tar avstamp i mänskliga rättigheter. Hade en diskussion med ett kommunalråd i Malmö (S) som blev arg på mig och sa att jag skulle sluta prata som om att Fi var de enda som tar hänsyn till mänskliga rättigheter – hen hävdade att all S politik gör det samma!

Njae sa jag, om detta var fallet hade vi haft en hel annan verklighet att förhålla oss till, det hade t ex funnits bostäder som motsvarar behovet, omgivningen och stadsplaneringen hade varit tillgänglighetsanpassad, utsatta EU-medborgare hade haft tak över huvudet och en säker sovplats, det hade varit självklart att deras barn gick i svensk skola och framför allt INGA politiska beslut skulle kunna leda till att människor blir diskriminerade, vilket är långt i från den verklighet vi har idag.

Feministiskt initiativ verkar för att Malmö Stad kliver upp och tar ansvar: ANVISA till campingar för de som har egna husvagnar/bilar och trygga sovplatser inomhus för dem som idag bor i tält. 40 sovplatser är en skam! Vi kommer ej att få bort situationen bara för att vi inte bemöter den med handfasta politiska lösningar – vilket boplatsen i Sorgenfri är ett exempel på.

Och Sverige måste komma ihåg att vi genom att låta bli att erbjuda människor en minimistandard – en trygg sovplats och tillgång till rinnande vatten t ex, kränker de mänskliga rättigheterna.
Att vi nekar fattiga, romska EU-medborgare en miniminivå visar att vi är exakt lika diskriminerande som regeringarna i de länder de kommer i från!

Stoppa avhysningarna vid Sorgenfri tills dess att vi kan anvisa de boende till bättre alternativ!

VIDEOLÄNK:

Rosa Taikon

feminist-symbol-pink

Med hjärtat till vänster

Igår gick Vänsterpartiet i Malmö ut med att S och Mp i Malmö kommer att låta bli att fullt ut uppväga för höjda pris- och lönekostnader i budgeten, det rör sig om 100- 180 miljoner kronor. Detta kommer att slå hårdast mot de verksamheter som redan i dag går på knäna. Vänsterpartiet hävdar vidare att S och Mp hotat med att exkludera V från budgetsamarbetet om dessa inte ställer sig bakom detta förslag, något som såväl S som Mp förnekar.

I själva verket har Vänsterpartiet inget annat val än att gå ut och fördöma S och Mp:s budget, i varje fall om de om de vill behålla trovärdigheten bland sina väljare. Både Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet gjorde ett fenomenalt val 2014, detta om något visar att Malmö är intresserad av att bedriva en feministisk och antirasistisk omfördelningspolitik. Manifestationen som arrangerades den 8:e mars i år i Malmö gick under parollen ”Dags för en feministisk omfördelningspolitik” och ja, det är verkligen på tiden, men den styrande majoriteten verkar inte vara redo för detta – 2015 heller!

Om socialdemokraterna verkligen menat allvar med att börja implementera en feministisk omfördelningspolitik skulle Katrin Stjenfeldt-Jammeh (S) kommunstyrelsens ordförande varit mindre snabb igår med att förklara samarbetet som avslutat, istället för havererat. Hur ska en annars tolka att hon redan vid första intervjun med Sydsvenskan efter Vänsterpartiets utspel säger att det hela är ganska odramatiskt – då S och Mp enligt henne kan leda Malmö – utan Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet gick alltså hårt ut i media och fördömde S och Mp:s budgetlogik – med all rätta. Men deras offensiv gav inte önskat resultat. Socialdemokraterna med Katrin Stjernfelt- Jammeh i spetsen, tog opportunistiskt vara på tillfället att skaka av sig Vänsterpartiet. Karolina Skog (Mp) i sin tur låter oss förstå att Mp öppnar ett fönster där S stängt igen dörren.

Personligen undrar jag hur Vänsterpartiet tänkte här, har de inte haft på känn att S inte skulle låta sig pressas, att de hellre klippte banden med V än mötte dem i deras krav? En eloge till Vänsterpartiet för att de offentliggjort S osunda maktutövande. Som jag har kommit att se det använder sig Socialdemokraterna av Mp och V som rådgivande i den styrande majoriteten, vilka som egentligen styr och hur är väl ganska tydligt vid det här laget! Miljöpartiet och Vänsterpartiet bidrar med sin spetskompetens, kunskap som inte är en självklarhet i den socialdemokratiska rörelsen, idag.

Detta bidrar till min oro för Malmö. Feministiskt initiativ kanske inte välkomnades med öppen famn av Vänsterpartiet i Malmö, vilket kan bero på förlegade patriarkala kvarlevor inom partiet där dominans och konkurrens har en framträdande roll, vad vet jag. Men V innehar viktiga poster, viktiga rent strategiskt för att bygga ut välfärden och jämställdheten och kan inte Fi sitta på dessa poster, har i alla fall jag varit trygg med att V hållit fortet, med ett vakande öga från Fi, så klart.

Med tanke på dessa viktiga poster blev jag förvånad över att de 100 miljonerna som S och Mp vägrar se som dränerande för vår gemensamma välfärd, var anledning nog för att V skulle överge samarbetet. Det här måste ha varit droppen som fick bägaren att rinna över, jag har haft på känn att Vänsterpartiet skulle komma att bryta sig loss, att det skulle ske så snart hade jag dock aldrig kunna föreställa mig. I skrivande stund har V lämnat sin dörr på glänt, vad S gör av den öppningen återstår att se. Hur det framtida samarbetet mellan S och V kommer att se ut med tanke på hur infekterat läget idag är, kommer tiden att få utvisa.

Det är viktigt att vi har en stark och enad feministisk och antirasistisk rörelse för att bringa hållbara förändringar i Malmös haltande struktur. Det går inte att blunda för Socialdemokraternas politiska misslyckande i Malmö. Vi lever i en hårt segregerad stad. Klyftorna ökar och det är inte bara en svindlande stor andel av våra invånare som är ”bidragsberoende” med tanke på att en stor del av  Malmös ekonomi bygger på utjämningsbidrag och statlig subventioner.

Feministiskt initiativs strå till stacken är en tydlig feministisk och antirasistisk politik som bygger på solidaritet och hållbarhet. Politik som inte bara synliggör diskriminering och ojämställdhet – utan också erbjuder lösningar för att en feministisk omfördelningspolitik skall bli verklighet. Vi vill se tydliga satsningar på en omfördelningspolitik som riktar insatser på att skapa en diskrimineringsfri arbets- och bostadsmarknad, satsningar på jämställda löner, rejäla satsningar för att stoppa våldet på våra gator och i våra hem och satsningar på en likvärdig skola i Malmö.

För att kunna förverkliga detta är vi inte främmande för att höja skatten, vilket vi påvisade redan under förra budgeten som lades i november, 2014. Tillskillnad från den då styrande majoritetens förslag på en skattehöjning på 30 öre, la Fi ett förslag på höja skatten med ytterligare 70 öre dvs en krona per intjänad 100-lapp.

Feministiskt initiativ ser välfärden som ett verktyg för att skapa ett jämlikt och solidariskt samhälle, där alla får färdas väl – genom hela livet. I Malmö lyfter vi våra hjärtefrågor med mod, beslutsamhet och djärvhet  i opposition - som precis som hjärtat sitter till vänster.

 

Mitt 8:e mars tal 2015 – Det är dags för en feministisk omfördelningspolitik

Jag står här idag och gör något som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle göra! Så länge jag kan minnas eller ja, sedan tonåren iaf har jag förkastat den 8 mars som ett befängt jippo vars enda syfte är att blidka kvinnor – som en klapp på huvudet! Så ja, lilla vän, grattis på internationella kvinnodagen…dagen då alla kvinnor i hela världen uppmärksammas… Jag har skakat på huvudet åt alla de som slutit upp vid manifestationer och tänkt ”att vi ens ställer upp på det! – det är ett hån! för resterande 364 dagarna är det ju fritt fram att fortsätta hålla oss tillbaka och diskriminera oss…

Den 8 mars började uppmärksammas 1910 som en socialistisk kampdag för att uppmärksamma ojämställdhet och kräva kvinnlig rösträtt… året som jag föddes 1975 hölls FN:s första internationella kvinnokonferens. Där beslöts det att ta fram en gemensam ”kvinnodag”… Men när FN 1978 tog fram resolutionen om att uppmärksamma den 8 mars pacificerades den internationella kvinnokampsdagen och övergick från att ha varit en ”fight the power – dag” till att bli en opolitisk högtidsdag – där vi kvinnor får en ros och en grattis på internationella kvinnodagen kram! Ställd mot sin historiska kontext blir det lättare att förstå varför den 8 mars är så förvirrande… en dag där vi kvinnor uppmärksammas – men där den politiska kampen för våra rättigheter tonats ner – är ju en provokation.

I ett samhälle som en bit in på 2000- talet basunerar att feminismen gått för långt och där högerfolk upplever att vänstern kidnappat feminismen – står jag här och ska prata om att det är dags för en feministisk omfördelningspolitik… och för att detta ska bli möjligt måste vi sluta polarisera feminismen… vi konkurrerar inte med vår politiska meningsmotståndare – det finns heller ingen anledning att dominera i frågan… konkurrens och dominans tillhör den patriarkala idévärlden… de feministiska frågorna berör alla samhällsområdena och eftersom de är universella behöver vi börja se var vi kan sammanstråla istället för att se var våra skiljelinjer går…

Feminismen är inget kvinnligt särintresse som ska drivas separat… det är just den idéen som lett till att så lite gjorts på ALLA fronter…. jag säger det igen – de feministiska frågorna berör alla samhällsområdena och bör därför drivas av så många som möjligt på så många fronter som möjligt… just därför behöver vi feminister hitta minsta gemensamma nämnare… hitta våra beröringspunkter över blockgränserna… så feminism utan socialism och feminism extra allt behöver inte stå i motsatts till varandra…vi får inte stanna vid att vara parallella linjer då det ligger i parallella linjers natur att aldrig mötas… låt oss konstatera att jäkligt många har haft jäkligt lång tid på sig att göra väldigt mycket…ändå har väldigt lite förändrats… – vi har mer att vinna på att släppa tanken om konkurrens och dominans och istället hitta gemensamma vägar att överkomma förlegade idéer och ta utvecklingen framåt, tillsammans i sann feministisk anda…

Utvecklingen på jämställdhetsfronten utifrån lika lön för likvärdigt arbete, står praktiskt taget stilla och löneskillnaderna bland arbetaryrkena är större än vad som hitintills påvisats – LO släppte en rapport häromdagen där de lyfte löneskillnaderna baserad på den faktiska månadslönen – kvinnor tjänar 5000 kronor mindre i månaden. Allbrightrapporten som synliggör bristen på jämställdhet i näringslivet visar att jämställdheten inte bara avstannat – utan att vi idag står 22 år längre bort från att uppnå jämställdhet – än vad vi gjorde förra året!

Ett samhälle som diskriminerar människor på grund av kön diskriminera människor på andra grunder också… I Sverige har vi sett ett ökat utanförskap och diskriminering. I januari i år kom en sammanställning av olika FN kommittéers rapporter om läget i Sverige. Bland annat tar de upp att det finns en oroväckande etnisk och socioekonomisk segregering i flera storstadsområden, och att det främst drabbar afrosvenskar och muslimer, det visas på en 100 % ökning av arbetslösa med funktionsvariationer sedan 2008 och det lyfts att romer fortfarande diskrimineras allvarligt, främst på arbets- och bostadsmarknaden.

Den synliga och normativa majoriteten utgår fortfarande från sin egen verklighet och driver politik som är anpassad efter den egna verkligheten… andra grupper marginaliseras och/eller osynliggörs även om den inte ens är en minoritet, som i kvinnors fall… visst, en solidarisk omfördelningspolitik är vänsterns paroll men ärligt talat är det en nödvändighet i dags dato att hitta former att samarbeta över de politiska blocken om vi ska ha en chans att skapa jämlikhet och lika möjligheter… Allt pekar på att gapet växer mellan de som kan och de som saknar resurser!

Den förra regeringens jobbskatteavdrag kostade runt 70 miljarder om året och ledde till att vissa grupper fick en ökning av den disponibla inkomsten – där den rikaste tiondelen fick så mycket mer än oss andra. Samtidigt fick andra grupper det betydligt sämre. Enligt SCB har sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer fått det sämre ekonomiskt i dag än 2006 och en OECD-rapport från 2013 slår även larm om att andelen fattiga i Sverige mer än fördubblats mellan 1995 – 2010. I ett Sverige med så stabila statsfinanser att vi haft råd att införa ett flertal jobbskatteavdrag för de priviligierade – är det idag inte bara nödvändigt, utan också på tiden att vi inför en feministisk omfördelningspolitik.

Fi vill att vi i Sverige ska börjar ta vara på den kunskapen som finns kring vinsterna med en schysst omfördelningspolitik för att främja ett jämlikt samhälle och att vi implementerar detta i den politik som tas fram. Epidemiologerna Wilkinson och Pickett har forskat i hur det kommer sig att människor mår allt sämre både fysiskt och psykiskt, trots att vi i väst haft en stadig materiell tillväxt. Slutsatserna presenterade de i boken ”Jämlikhetsanden”. Deras forskning pekar på att materiellt välstånd – inte direkt leder till ett välmående samhälle. Snarare handlar det om hur detta välstånd distribueras i samhället, det vill säga att ju mer jämlik fördelningen är, desto mer välmående blir samhället i stort. Om nu jämlika samhällen är hälsosammare samhällen bör vi oavsett politisk åskådning vilja hitta lösningar för att nå dit även om det inledningsvis innebär ökade kostnader. I det långa, hållbara loppet är vinsterna fler. Såväl ur ett mänskligt perspektiv som ur ett samhällsekonomiskt.

Feministiskt initiativs strå till stacken är en tydlig feministisk och antirasistisk agenda, som inte bara synliggör diskriminering och ojämställdhet – utan också erbjuder lösningar för att en feministisk omfördelningspolitik skall bli verklighet – under vår livstid.

Vi menar att det är tillsammans vi ändrar färdriktning genom tydliga satsningar på en omfördelningspolitik som riktar insatser på att skapa en diskrimineringsfri arbets- och bostadsmarknad, satsningar på ett statligt medlingsinstitut som driver jämställda löner, rättvisa pensioner, rejäla satsningar för att stoppa våldet mot kvinnor och för barn som bevittnar våld och satsningar på en likvärdig skola – vi ser välfärden som ett verktyg för att skapa ett jämlikt och solidariskt samhälle, där alla får färdas väl – genom hela livet.

Idag står vi här för att uppmärksamma arbetet vi bedriver – för att skapa det samhälle vi tror på. Vi är inte här för att sörja utveckling vi ser utan för att sluta upp med fler och mobilisera oss – för den feministiska kampen driver vi bäst – tillsammans!

Mitt politiska engagemang är personligt!

Häromdagen läste jag ett blogginlägg från en kollega i Malmö kommunfullmäktige. Hen representerar Miljöpartiet och kritiserade bland annat Fi, indirekt mig, eftersom jag på sistone intagit en framträdande roll i frågan om utsatta EU-medborgare – bland annat genom att jag anordnat manifestationer och bjudit in Malmös politiker för att tillsammans med utsatta EU-medborgare diskutera vägar framåt. Hen anklagade autonoma vänstern och Fi för att plocka hem billiga politiska poäng för att vi lyft utsatta EU-medborgare situation i Sverige. Jag mejlade personen i fråga.

I bloggen står det att läsa: ”Allra överjävligast, men lika handlingsförlamade är rasisthögern som hetsar Sonny och Conny mot samhällets allra svagaste. Jag hittar inga ord för att beskriva den ondskan och det avskum som står för den. Men lyckligtvis är det bara ord”.

Bara ord, undrade jag i mitt mejl. Jag skrev och påminde hen att romer dagligen utsätts kränkningar i form av såväl fysiskt som verbalt våld. Påminde om att anledningen till förra helgens manifestation var att en romsk kvinna blev förd till sjukhus i ambulans på grund av det våld hon blivit utsatt för, våld som polisen valt att rubricera som hatbrott. Påminde om veckan innan då en romsk man blev misshandlad av fyra maskerade gärningsmän för att han pratat med politiker på en tillställning arrangerad av Fi.

Jag skrev till hen att anklaga mig och Fi för att plocka hem billiga poäng som inte förändrar något, är oerhört problematiskt. Att aktivism är en medveten politisk aktivitet som bygger på att synliggöra skevheter och påkalla förändring. Att jag gör mitt yttersta för att påverka den allmänna debatten, bland annat i frågan om utsatta EU-medborgare – för att få andra att haka på. Jag skrev att vi måste vilja ta i denna fråga och att jag är djupt oroad över den människosyn och hårdhet som börjar få fäste i vårt samhälle.

Jag klargjorde att antiziganismen är utbredd i vårt land och att det är ett lika reellt problem som antisemitismen. Att hat riktat mot vissa folkgrupper hänger samman och upprätthåller varandra. Att det för mig är personligt också. Jag berättade att min mamma är judinna, dock inte praktiserande. Men hon påminde mig ändå alltid om mitt arv och fram tills jag var ca 10 år bar jag Davidsstjärnan min mamma gett mig. Min pappa i sin tur är afrokuban. Jag berättade att jag alltid funderat över hur utsatt mitt etniska arv och det faktum att jag är kvinna gör mig.

Min släkt är idag en smältdegel där flera kontinenter och kulturer möts. Vi har romer, palestinier, judar, libaneser, etiopier, kubaner, danskar och svenskar representerade.

De frågor jag brinner för ligger mig varmt om hjärtat och i huden jag bär. Mitt engagemang är personligt!

Därför blir jag väldigt ledsen över att mitt engagemang reduceras till ett cyniskt inlägg som förminskar min insats för det diskrimineringsfria samhället jag verkar för och som jag dessutom tror är möjlig att uppnå. Min övertygelse är den att vi inte får resignera i vårt arbete för att uppnå det samhälle vi vill överlåta åt våra barn heller inte förminska varandras kamper. Ingen kan göra allt, men slår vi ihop oss kan vi göra underverk.

Med kärlek, Katerin

Vad mer ska till innan Malmö stad gör om och gör rätt?!

FOTO: Camilla Rehnstrand

FOTO: Camilla Rehnstrand

Detta är ofattbart. Fyra timmar efter vårt frukostmöte blev en man, som deltagit på mötet misshandlad, knivskuren, hotad och rånad!
Fyra maskerade män hoppade på en nätt man. Det är viktigt att belysa att Malmö stads bristande information till utsatta EU-medborgare om deras möjligheter och rättigheter, spelar dem rakt in i händerna på utpressare. Det förekommer våld och hot om våld dagligen. Polisen i sin tur, ignorerar de anmälningar som utsatta EU-medborgare gör, när de väl fattar modet att polisanmäla. Vi vet inte vem som ligger bakom dådet, men vi vet att syftet var att skrämma och tysta ner utsatta EU – medborgare.

Igår hade vi ett möte där alla politiska partier i Malmö Kommunfullmäktige var inbjudna och närvarade. Vi hade ett femtiotal utsatta EU-medborgare som pratade och berättade om sina upplevelser och berättade varför de var i Sverige. Det var hjärtskärande berättelser. Genomgående är att situationen i södra Europa är ohållbar, fattigdomen utbredd, många som ska försörjas på en knapp inkomst, svårt att hitta jobb varvid de söker sig längre och längre upp. De är här för att söka jobb, men Malmö Stad tar inte detta på allvar. Det finns en mängd insatser inom ramarna för kommunens verksamhet som skulle kunna erbjudas. Men det saknas politiska ambitioner. Natthärbärgen är en del av de akuta nödlösningarna. Men de 40 tilltänkta sovplatserna är långt ifrån tillräckliga för att täcka det faktiska behovet!

Igår var det en från nätverket ”Solidaritet med utsatta EU-migranter” som ställde en fråga till Carina Nilsson, den löd: ”hur ser dialogen som det står om i dagens Sydsvenskan inför avhysningen på Pildammsparken ut?”

Svaret är att det har satts upp en lapp. EU-medborgarna befarar att avhysningen kommer att ske inom en snar framtid eftersom kommunen redan varit och hämtat den container som tidigare ställts fram för sophantering. I samband med detta får EU-medborgarna som bor i parken även nattliga besök av civila poliser som lyfter presenningen och lyser in i deras boning för att informera dem om att de måste vara borta från boplatsen på onsdag, detta sker kl 04.00 på natten/morgonen?!

Bland våra romska gäster berättar dem att de upplever kommunens och våra myndigheters förfarande som kränkande. När de tog upp insatsen på Sofielunds Folkets Hus, var det en kvinna som sa: ” vi behandlas sämre än djur” ”de tar bättre hand om sina hundar än oss” – detta i samband med att de berättade hur de tvingats sitta uppe hela natten, bara för att slippa minusgraderna utomhus, men de fick absolut inte sova. Det såg vakter till!

Rasismen och diskrimineringen romska EU-medborgare möter förkroppsligar sig och tar sig uttryck genom ”vanligt folk”. En vanlig socialsekreterare, en vanlig polis, en vanlig pensionär, en vanlig mamma, en vanlig ambulansförare.

För det är inget ovanligt i Sverige att människor uttalar sig nedsättande och kränkande mot romer. Vi har till och med politiker som uttalar sig racistiskt, tänker inte hänga ut någon med ber er spetsa öronen och vara observanta. Och de uttalar sig som de gör helt öppet, för att de tror att de för ”vanligt folks” talan. Vi har sociala koder som säger att det är tillåtet att uttrycka sig racistiskt och diskriminera romer. Vi har en lång historia av rasism riktad mot romer, den är strukturell och den reproduceras genom generationer för att myter och racistiska föreställningar tillåts att spridas, utan att ifrågasättas.

Som jag sa till Carina Nilsson igår, när en Malmöbo ringer och beklagar sig till kommunen för att det bor människor på Pildammsparken mitt i vintern, ställer ni då följdfrågan om vad det är som är beklämmande med situationen? Är det att kommunen tillåter människor sova ute i minusgrader, eller är det att boplatserna är ”misspryddande”? Är ni ens intresserade av att ta reda på om det en Malmöit som ringer av omsorg eller är det en Malmöit med en rasistisk och diskriminerande agenda?

Jag vill upplysa om att vi inför gårdagens möte bjöd in media. Och vi skickade även iväg en påminnelse. Informerade var Sydsvenskan, Sydnytt, Skånskan, City, Metro, Kvällsposten och ETC. Skånskan gjorde en förhands men ingen dök upp. Jag vill fråga den tredje statsmakten om varför intresset för denna fråga är så låg? När ni väl har chansen att ta del av utsatta EU-medborgares perspektiv och har ALLA politiska partier i Malmö KF som respekterar allas lika värde, samlade på en och samma plats, lyste ni med er frånvaro. Är ni nöjda med att ta tag i frågan först när någon blivit allvarligt skadad?

Kommer de att få polisskydd, kommer situationen att få den dignitet den förtjänar? Jag vet inte om människor förstår hur Malmö Stads bristande insatser leder till att utsatta grupper ställs mot utsatta grupper, då de konkurrerar om samma insatser? Men framför allt vet jag inte vad som skall till förrän Malmö Stad gör om och gör rätt.

bild(2)

Feministiskt initiativ gjorde debut i Malmö Kommunfullmäktige

Idag var det så äntligen dags för Fi att göra entré i Malmö kommunfullmäktige som första parti med feminism som ideologi. Det var ett varmt välkomnande vi fick av fullmäktiges ordförande och vissa av våra nya kollegor. Media var nyfikna på oss och både jag och Linda Hiltmann intog talarstolen.

Fi framhöll att majoriteten förhandlat fram en ny organisation för kommunalråden där ett genomgripande feministiskt perspektiv saknas. Att generella skrivningar om att kommunalråden ska sträva efter ett jämställt och jämlikt Malmö inom sitt område lyser med sin frånvaro och det även saknas hänvisning till mänskliga rättigheter inom varje specifikt område. Vi belyste att frånvaron av en tydlig målformulering riskerar att göra uppdragen godtyckliga, det vill säga att jämlikhet bara eftersträvas om kommunalrådet och beredningen vill eller kommer ihåg att göra detta.

Vi ställde oss också tveksamma till att området jämställdhet inte står självständigt utan delas med folkhälsa. Det samma gäller området anti-diskriminering som delas med kultur. Malmö kommun står inför stora utmaningar. Malmökommissionens rapport påvisar att vi har en kraftigt segregerad stad, vilket ger utslag i bostads- och arbetsmarknaden samt skola. För att möta Malmös behov behöver vi därför skapa utrymme för kommunalråd som fokuserar på sitt område. Att klumpa ihop kultur med antidiskriminering eller jämställdhet med folkhälsa riskerar att medverka till att fokus förskjuts och att kommunalråden tvingas kompromissa med prioriteringar. Lika självklart som att finans eller skola är egna politiska områden tordes det vara att jämställdhet och antidiskriminering också påkallar särskild uppmärksamhet, i synnerhet i en stad som demografiskt ser ut som Malmö.

Fi anser att mot den kunskap som idag finns tack vare Malmökommissionen borde majoriteten tagit fram en ny organisationen som bättre matchar de utmaningar vi står inför.

Fi uttryckte sin entusiasm över att det nu finns ett kommunalråd som har i sitt uppdrag att verka för mänskliga rättigheter. Men passade samtidigt på att problematisera att det är ett område som kräver en översyn och övergripande ansvar. För detta hade Malmö behövt ett kommunalråd med ett samordnande ansvar för mänskliga rättigheter. Detta gäller i synnerhet för att stödja finansberedningens mandat över ”viktiga ärenden av strategisk och övergripande natur” och att dessa ska genomsyras av ett MR-perspektiv.

När kommunalråd skulle väljas kritiserade Fi att SD får ett eget kommunalråd. Med bibehållen respekt för minoritetsskyddet för små partier efterlyste vi en gemensam hållning kring hur vi bemöter SD i vårt parlament. Ordförande avbröt Fi då vi endast skulle presentera förslag på kommunalråd på den punkten – men vår reservation angående SD:s kommunalrådspost protokollfördes.

Socialdemokraterna kom efter mötet fram och beklagade sig över att vi ”sågat” deras organisation, som de själva uttryckte det. Vi fick information om att vissa av deras ledamöter i kommunfullmäktige efter detta ställt sig tveksamma till att bereda oss insynsplatser, eftersom detta skulle innebära att en av deras egna fick en plats mindre. Men de skulle diskutera vidare. Vi vidhöll att vår avsikt är att tillföra den dimension som vi idag ser saknas och att behovet av detta är uppenbart. Förhandlingarna fortsätter. Oavsett vilket kommer vi fortsätta ha fokus på och presentera hur en tydlig feministisk och antirasistisk politik ser ut i praktiken, då detta är det mandatet vi fått av våra väljare!

 

Hur kommer Fi verka för småföretagen?

Det faktum att fyra av fem nya jobb som skapats under de senaste 20 åren genererats av företag med färre än 50 anställda, talar för att vi måste underlätta för småföretagare att anställa personal. Många av dessa småföretagen ägs och drivs dessutom av kvinnor. För oss i Fi är det därför viktigt att satsa på att främja utvecklingen och underlätta för fåmansföretagen och småföretagen.

Vi vill bland annat underlätta nyanställningar genom att införa en ny form av anställningsstöd för övergången mellan arbetslöshet och reguljärt arbete. Vi tänker att detta kan överbryggas med hjälp av speciellt utformade och tidsbegränsade anställningsstöd riktade mot nya tjänster. Genom att använda en ny form av anställningsstöd, istället för en direkt överföring av medel till den offentliga sektorn, öppnas möjligheter att överföra pengar för omläggningen också till den privata sektorn.

När det kommer till att få fler ungdomar i sysselsättning säger vi nej till ungdomslöner då detta riskerar att bli ett sätt att ”smyginföra” minimilöner i Sverige. Eftersom Fi verkar för en diskrimineringsfri arbetsmarknad måste vi motverka de krafter som kan leda till att vissa grupper även fortsättningsvis riskerar att lönediskrimineras. Så i valet mellan ungdomslöner eller sänkt arbetsgivaravgift väljer vi det senare. Det första innebär krasst att ungdomarna själva subventionerar sin egen anställning genom sänkta löner.

Vi ser även ett behov av att slopa första och andra sjuklöneveckan för företag med få anställda. En undersökning från Företagarförbundet visar att de flesta småföretagarna ser sjuklöneansvaret som ett stort eller mycket stort hinder för att anställa. Feministiskt initiativ vill därför slopa sjuklöneansvaret för båda sjuklöneveckorna för fåmansföretag och en generell sänkning av sjuklönekostnaden för småföretag. Som det ser ut idag är det företaget som får ta första stöten, innan försäkringskassan träder in. Det gör det väldigt kostsamt för ett litet företag, särskilt om man dessutom ska betala en vikarie. Vidare kommer vi att verka för att de sociala trygghetssystemen utformas så att företagare får samma villkor som den som är anställd, exempelvis vid vård av sjukt barn. Även a-kasseersättningen måste ses över för fåmansföretag. Det är orimligt att tvingas avveckla en verksamhet för att ha rätt till a-kasseersättning.

Vi vill verka för att förenkla skattesystemet för små företag och se över arbetsgivaravgifterna för fåmansföretag för att stimulera företagande och sysselsättningen. Vi tänker att lösningar så som sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag och förenklade skattesystem, stimulerar småföretagandet.

Idag finns det en mängd onödiga hinder som står i vägen för att de mindre företagen skall kunna utvecklas i rätt riktning och dessa måste ses över. De flesta lagar och regler är utformade som om alla företag vore storbolag. Dessa tynger små företag, t.ex. redovisning av moms. De är anpassade till stora företag med egna ekonomiavdelningar och revisorer. I försök att anpassa dessa lagar och regler för småföretagarna har man istället trasslat in sig i ett nystan som är nästintill omöjlig att reda ut. Vidare är dem orättvisa vilket leder till att småföretagarna missgynnas och reglerna istället börjar motverkar sina egna syften. Om syftet med reglerna har varit att skapa ett tillgängligt system för våra företagare att sätta sig in i med rimliga skatter och regler som befrämjar arbetstillfällen kan vi konstatera att detta är långt ifrån fallet idag. Detta behöver definitivt ses över – men det kräver en ordentlig utredning av hur det slår på olika branscher och företag.

När det kommer till skatter och subventioner verkar vi för en helhetssyn. Bakgrunden är att skatteuttaget i Sverige sänkts till 44 procent, en nivå som vi tycker är för låg i förhållande till dem behov som finns. Vi vill därför höja skatter som sänkts och faktiskt gjort Sverige till ett lågskatteland, exempelvis aktiebolagsskatten (som är 6 procentenheter lägre idag än den var 2008; att ta hälften av den sänkningen åter ger samhället 11 miljarder kronor, tillräckligt för att ge Migrationsverket vad de önskar), vi vill göra inkomstskatten progressiv (högre skattesats på högre inkomster än på lägre), vi vill ha en fastighetsskatt som följer med taxeringsvärdena.

Men vi vill också minska subventioner (dvs negativa skatter) samt avskaffa ROT- och RUT-avdragen och den sänkta restaurangmomsen.

Samtidigt vill vi införa helt nya skatter som idag knappast finns med i diskussionen annat än i Fi:s ekonomiska program. Vi vill att Sverige ansluter sig till den skatt på finansiella transaktioner som 11 EU-länder infört, däribland Tyskland och Frankrike, vi vill att skatteparadisens miljarder börjar göra rätt för sig i den utsträckning det rör sig om vinster och utdelningar som borde beskattats, Skatteverket beräknar att samhället går miste om hela 36 miljarder kr.

Varje procentenhets höjning av skatteuttaget ger ca 36 miljarder kronor.

Många småföretagare tror att ett slopande av LAS skulle underlätta för dem men en studie från 2008 gjord av IFAU visar att två undantagsregeln haft mycket liten inverkan på småföretagens nyrekryteringar och tillväxt. Forskarnas egen slutsats var att förändringen inte påverkade omfattningen av nyanställningar eller uppsägningar, men missgynnade äldre. De menade att arbetsgivarna redan hade så stora möjligheter att avvika från regeln om ”först-in-sist-ut” så att den förändrade regeln därför inte spelade någon större roll.

Fi anser att lagen om anställningsskydd måste värnas. Lösningen för oss är inte att ta bort LAS utan att skapa bättre förutsättningar för tillsvidareanställningar och mer stöd till småföretagare. Ett avskaffande av LAS försvårar troligtvis för äldre att jobba kvar till pensionen utan att det skulle ha motsvarande positiva effekter för yngres chanser på arbetsmarknaden.Det är viktigt att bära i åtanke att länder med svagt eller obefintligt anställningsskydd vare sig har högre sysselsättning, lägre arbetslöshet eller högre tillväxt.

Feministiskt initiativ har en mängd förslag som ämnar till att göra det lättare och tryggare för småföretag att startas, drivas och blomstra.

 

 

torgtal

Manifestation för en hållbar skola – med elevens bästa i fokus

Igår var jag i Stockholm och höll ett tal på en manifestation på Nytorget som Fi arrangerade. Vi manifesterade för en kunskapsbaserad skolpolitik med ökat elevinflytande, normkritik och antirasism. Vi lyfte att vi har råd att göra om och göra rätt. Att vi måste fokusera på en skola som tar sin avstamp i mänsklig hållbarhet. En skola som aktivt verkar antidiskriminerande, där värdegrundsarbetet och likabehandlingsplaner inte förpassas till en pärm – som ingen riktigt vet var den finns. En skola där elevernas egna upplevelser tillvaratas i utformningen. Där elever tillsammans med pedagogerna äger problemformuleringarna och lösningarna. En skola där forskning intar en central roll för skolans utformning. Där vi slutar prata om ordningsbetyg och tillvaratar eleverna behov av KASAM – känsla av meningsfullhet och sammanhang. Därför är det självklart för oss att satsa på skolan. Vi vill ha en stark elevhälsa och satsningar på BUP så att resurser sätts in i tid. Vi vill ha ökad personaltäthet och utbildad personal som kontinuerligt fortbildas. Vi kommer att verka för en skola där både elever och personal får uppnå sin fulla potential.

Tillskillnad från vad andra vill framställa det som har vi i Fi ett tydligt ekonomiskt perspektiv som tar sin avstamp i hållbarhet. Vi ser till sammanhangen och satsar på social och ekonomisk hållbarhet. Detta gäller även skolan. Att satsa på skolan handlar om att i tid förebygga de svårigheter och utmaningar elever har och skapa de mest gynnsamma av förutsättningar för njutveckling. För detta måste vi göra om och göra rätt. Nuvarande ekonomiska systems kortsiktighet och frånvaro av mänsklig hållbarhet leder till att runt 12 procent i varje årskull i svenska skolor hamnar utanför samhället. Systemet innebär enorma ekonomiska kostnader för samhället men det personliga lidandet den medför kan vi aldrig sätta en prislapp på!

Enligt två nationalekonomer som Skandia anlitat kostar varje individ som fastnar i livslångt utanförskap 10–15 miljoner kronor per år. I summan ingår välfärdskostnader såsom sjukvård, rehabilitering och insatser från rättsväsendet men även produktionsförlusterna under personernas vuxna liv. Per årskull blir det en kostnad på 210 miljarder. Enligt Skandia är utanförskapets pris för fem årskullar är lika högt som hela Sveriges statsskuld.

Ovanstående information är ingen nyhet och nationalekonomerna som arbetat med att ta fram underlaget; Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog har tillsammans med Skandia publicerat flera uppmärksammade rapporter, föreläst för många politiker, utbildat hundratals beslutsfattare och ekonomer i över 40 kommuner. Ändå lyser ekonomisk och mänsklig hållbarhet med sin frånvaro i de budgetar som presenteras.

Vi i Fi må bara ha en ekonomisk rapport att presentera i valet men vår intention är att lyfta rådande ekonomiska axiom för att bidra till att göra om och göra rätt. Våra kritiker brukar säga att våra reformer saknar ekonomisk uppbackning i statskassan - samtidigt som de missar priset för det svinn som är satt i system i rådande ekonomiska ordning så som att det sociala utanförskapets pris för fem årskullar är lika högt som hela Sveriges statsskuld. För att inte tala om det mänskliga lidande detta innebär för de som drabbas.

Vi måste satsa på våra barn för att ge dem en bra start i livet. Att inte använda samhällets resurser effektivt skapar onödigt lidande. Sverige har en stark ekonomi. Även om våra politiker pratar som om motsatsen vore fallet. Paradoxalt nog som vi ”inte har råd”, slösar vi ofantligt mycket för att vi saknar en ekonomisk planering som innehåller en hållbarhetsdimension, såväl ekonomisk, som ekologiskt och mänsklig. Detta vill vi i Fi ändra på.

Foto: Linnea Bruno

Valdebatt Sydsvenskan – Fi vill ha ett Malmö som inkluderar barnen i politiken

Sydsvenskans paneldebatt kring vad politiker i Malmö vill göra för barn hade nästintill inget barnperspektiv. Pajkastning och påhopp där politikerna istället passade på att kritisera de andra partierna o propsa för sin politik (generellt) på bekostnad av att prata barns rättigheter, rättsosäkerheten för barn och unga, barnfattigdomen eller hur vi ska motverka rasism och kränkande behandling.

De styrande i Malmö kallade de baracker där våra förskolebarn huserar för ”Paviljonger”. Är det barackerna vi pratar om, undrade jag, för i så fall var det en förskönande omskrivning. Fp:s Ewa Bertz trodde jag var ironisk. När jag och många av de blivande kommunpolitikerna från Feministiskt initiativ besökte Stadshuset i början av året för att lära oss om organisationen och omorganisationen bland annat, var frågan om brist på förskoleplatser på tapeten. Föräldrar blev intervjuade i radio och berättade om alla negativa konsekvenser detta medförde för familjen och de oacceptabla nödlösningarna. Jag tog upp detta med tjänstepersonen, Alf Merlöw som höll i infoträffen. Han sa ”men det är inget nytt, det är alltid så här inför vårterminen – sen löser det sig till hösten, då många går vidare till vanlig skola!”. Det är alltså ett systemfel, som inträffar vid samma tidpunkt, år in och år ut och ändå lyser en permanent lösning med sin frånvaro?! Att vi måste bygga fler och bygga ut förskolan är en självklarhet. Det finns behov av OB-förskolor för våra ”Öresundsföräldrar”, dvs de som bor i Malmö och jobbar i Köpenhamn men även för andra inom t ex handelsbranschen som jobbar till åtta på kvällen samt helger.

Hela debatten genomsyrades av en retorik som förstärkte ett ”vi” och ”de” tänk. När det kom till att diskutera hur vi kan trygga barn som far illa i hemmen urartade samtalet utan konkreta förslag för att skydda barnen. Inga förslag på att höja kompetensen inom socialtjänsten när det kommer till barnavårdsutredningar. Inga förslag om att barn som bevittnar våld ska utredas som enskilda individer, istället för bara mamman, då det oftast är kvinnan som utsätts för våld i nära relationer. I synnerhet då vi i Malmö har haft flera mord på kvinnor som skett inför ögonen på barnen. De började prata om att kartlägga hedersvåld, som om att svenska barn inte far illa? Dessutom framkom det att politikerna tycktes tro att det bara är barn från familjer som uppehåller försörjningsstöd som drabbas av barnfattigdom. Vad med alla lågavlönade kommunalt anställda ensamstående mammor, utan heltidstjänster men även de som har en –som vid slutet av månaden inte har pengar ens till basvaror. De som är tvungna att vända sig till välgörenhetsorganisationerna för att få en matkasse, pengar till månadskort etc. Endast Martina Skrak från V lyfte detta och detta i sitt slutanförande. De andra behandlade barnfattigdomen som något som drabbar ”de andra”.

Och ska man ha med SD i en politisk debatt måste deras rasistiska uttalanden ifrågasättas. Fp:s Ewa Bertz sa på tal om att bekämpa rasism: ”vi alla här borde gå ut på Stortorget och säga att det skall vara ett slut på rasism i denna stad”. Men när bland annat SD uttryckte sig rasistiskt var det ingen som sa emot. Momodou Jallow – kommun och riksdagskandidat från V ställde en fråga om hur vi skulle kunna verka för att skapa trygghet för våra afrosvenska barn. SD fick besvara den frågan. Varvid SD säger: ”det är många som känner sig otrygga, även våra svenska barn”. Ingen ifrågasatte detta påstående, trots att den innebär att afrosvenska barn inte ses som svenskar. Socialdemokraternas representant sa: ”många blandar ihop att ha en skola bra skola med att ha bra elever, Malmö är inte en stad som har en skola som har ett elevsnitt som ser normalt ut”. Vad betyder ens detta? Vad är normalt, svenska barn? Men ingen ifrågasatte detta heller och när jag bad om ordet, ignorerades jag. Jag osynliggjordes så till den milda grad att moderatorn refererade till SPI:s representant som ”den enda utlandsfödda i panelen”, detta trots att det är alldeles uppenbart att jag är afrosvensk. I samband med detta böjer sig Rubin (S) till mig och sa ”det måste ju kännas bra?!” Jag ignorerade honom. Men vilken sak att säga, skulle jag känna mig nöjd med att ”uppfattas som svensk”?

De pratade om att förebygga kränkande behandling samtidigt som de själva var full av fördomar och förutfattade meningar. De skrattskrockade och hånlog varandras kommentarer, himlade med ögonen och höll på. De pratade om att åtgärda barnfattigdomen genom att se till att få deras föräldrar, som de utgick från var invandrare, kom i arbete, utan att för den sakens skull diskutera de strukturella hinder som finns för muslimer, afrosvenskar och romer att komma i arbete. Sådant som t ex den strukturella rasismen i Sverige. Problemformuleringen är helt avgörande för lösningen, ändå så missade de målet gång på gång. Miljöpartiet har som valslogan: en stad som är bra för barnen är bra för alla. Instämmer, men utan att lyfta in barnperspektivet i ekvationen – når vi aldrig dit. Jag lyfte att för Fi är det en självklarhet att barnperspektivet tillämpas för att ta in barns upplevelser och erfarenheter av samhället för att skapa politik. Som ett parti som har antidiskriminering högst på vår politiska agenda tar vi även hänsyn till den åldersdiskriminering barn utsätts för. I det intersektionella perspektivet är det den berörda gruppen som äger problemformuleringen och lösningen – detta gäller även barn. I Socialtjänstlagen gjordes ett tillägg den 1 januari 2013 för att lyfta in barns rätt att komma till tals i beslut som rör dem och få information om beslut som rör dem. Självklart bör även detta innefatta politiska beslut.

Väldigt modfälld efter debatten. Precis så verklighetsfrånvänt som jag tänker att det är, visar det sig vara (kanske värre). Hur jag kunde veta? Resultatet ser jag runt omkring mig. Trots detta har jag ändå mer tilltro till ett samarbete med de partier som anammat Malmökommissionen än de som tillhör samma partier som regeringen som valde att slänga den större kommissionen i papperskorgen. Att Fi behövs i Malmö kommun, för barnens skull är uppenbart!

Vi vill:

  • Gör barnkonventionen till lag och verka för att Malmö stad följer konventionen
  • Skapa ett Barnens Hus där vi samlar olika myndigheter för att höja kvalitén och rättssäkerheten i barnavårdsutredningar.
  • Barn som bevittnar våld i nära relation SKALL utredas som enskilda individer, istället för att följa med föräldern som en parentes under processen.
  • Att barnperspektivet tillämpas så att barns upplevelser av vårt samhälle kan få börja utgöra grunden för den politik som vi tar fram.
  • Vi måste bygga bort trångboddheten (74 % av barnen på Herrgården bort trångbott) detta kan bara göras om vi har en normkristisk bostadspolitik.
  • Malmö stad måste medverka till att stoppa vräkningar av barnfamiljer.
  • Försörjningsstöd ska aldrig få nekas barnfamiljer.
  • Alla Malmös barn ska ha gratis busskort så att de får tillgång till HELA staden.
  • All skolverksamhet ska genomsyras av kultur. För kultur är en del av livet. Låt barnen utforska och använda sin fantasi, som till skillnad av den verklighet de har att förhålla sig till – är gränslös.
  • Barnfattigdomen måste bekämpas genom att de föräldrar som TROTS att de har jobb ändå inte klarar av att försörja sin familj, oftast ensamstående kvinnor anställda av kommunen med låg lön och utan heltidstjänst ska få rätt till heltid och en anständig lön.
  • Vi vill ha en normkritisk skola som synliggör andra verkligheter och perspektiv än den som okritiserat och onyanserat får dominerar, på bekostnad av oss som marginaliseras.
  • Antirasistisk undervisning måste vara obligatoriskt i skolan