Tag Archives: kommunpolitik

feminist-symbol-pink

Med hjärtat till vänster

Igår gick Vänsterpartiet i Malmö ut med att S och Mp i Malmö kommer att låta bli att fullt ut uppväga för höjda pris- och lönekostnader i budgeten, det rör sig om 100- 180 miljoner kronor. Detta kommer att slå hårdast mot de verksamheter som redan i dag går på knäna. Vänsterpartiet hävdar vidare att S och Mp hotat med att exkludera V från budgetsamarbetet om dessa inte ställer sig bakom detta förslag, något som såväl S som Mp förnekar.

I själva verket har Vänsterpartiet inget annat val än att gå ut och fördöma S och Mp:s budget, i varje fall om de om de vill behålla trovärdigheten bland sina väljare. Både Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet gjorde ett fenomenalt val 2014, detta om något visar att Malmö är intresserad av att bedriva en feministisk och antirasistisk omfördelningspolitik. Manifestationen som arrangerades den 8:e mars i år i Malmö gick under parollen ”Dags för en feministisk omfördelningspolitik” och ja, det är verkligen på tiden, men den styrande majoriteten verkar inte vara redo för detta – 2015 heller!

Om socialdemokraterna verkligen menat allvar med att börja implementera en feministisk omfördelningspolitik skulle Katrin Stjenfeldt-Jammeh (S) kommunstyrelsens ordförande varit mindre snabb igår med att förklara samarbetet som avslutat, istället för havererat. Hur ska en annars tolka att hon redan vid första intervjun med Sydsvenskan efter Vänsterpartiets utspel säger att det hela är ganska odramatiskt – då S och Mp enligt henne kan leda Malmö – utan Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet gick alltså hårt ut i media och fördömde S och Mp:s budgetlogik – med all rätta. Men deras offensiv gav inte önskat resultat. Socialdemokraterna med Katrin Stjernfelt- Jammeh i spetsen, tog opportunistiskt vara på tillfället att skaka av sig Vänsterpartiet. Karolina Skog (Mp) i sin tur låter oss förstå att Mp öppnar ett fönster där S stängt igen dörren.

Personligen undrar jag hur Vänsterpartiet tänkte här, har de inte haft på känn att S inte skulle låta sig pressas, att de hellre klippte banden med V än mötte dem i deras krav? En eloge till Vänsterpartiet för att de offentliggjort S osunda maktutövande. Som jag har kommit att se det använder sig Socialdemokraterna av Mp och V som rådgivande i den styrande majoriteten, vilka som egentligen styr och hur är väl ganska tydligt vid det här laget! Miljöpartiet och Vänsterpartiet bidrar med sin spetskompetens, kunskap som inte är en självklarhet i den socialdemokratiska rörelsen, idag.

Detta bidrar till min oro för Malmö. Feministiskt initiativ kanske inte välkomnades med öppen famn av Vänsterpartiet i Malmö, vilket kan bero på förlegade patriarkala kvarlevor inom partiet där dominans och konkurrens har en framträdande roll, vad vet jag. Men V innehar viktiga poster, viktiga rent strategiskt för att bygga ut välfärden och jämställdheten och kan inte Fi sitta på dessa poster, har i alla fall jag varit trygg med att V hållit fortet, med ett vakande öga från Fi, så klart.

Med tanke på dessa viktiga poster blev jag förvånad över att de 100 miljonerna som S och Mp vägrar se som dränerande för vår gemensamma välfärd, var anledning nog för att V skulle överge samarbetet. Det här måste ha varit droppen som fick bägaren att rinna över, jag har haft på känn att Vänsterpartiet skulle komma att bryta sig loss, att det skulle ske så snart hade jag dock aldrig kunna föreställa mig. I skrivande stund har V lämnat sin dörr på glänt, vad S gör av den öppningen återstår att se. Hur det framtida samarbetet mellan S och V kommer att se ut med tanke på hur infekterat läget idag är, kommer tiden att få utvisa.

Det är viktigt att vi har en stark och enad feministisk och antirasistisk rörelse för att bringa hållbara förändringar i Malmös haltande struktur. Det går inte att blunda för Socialdemokraternas politiska misslyckande i Malmö. Vi lever i en hårt segregerad stad. Klyftorna ökar och det är inte bara en svindlande stor andel av våra invånare som är ”bidragsberoende” med tanke på att en stor del av  Malmös ekonomi bygger på utjämningsbidrag och statlig subventioner.

Feministiskt initiativs strå till stacken är en tydlig feministisk och antirasistisk politik som bygger på solidaritet och hållbarhet. Politik som inte bara synliggör diskriminering och ojämställdhet – utan också erbjuder lösningar för att en feministisk omfördelningspolitik skall bli verklighet. Vi vill se tydliga satsningar på en omfördelningspolitik som riktar insatser på att skapa en diskrimineringsfri arbets- och bostadsmarknad, satsningar på jämställda löner, rejäla satsningar för att stoppa våldet på våra gator och i våra hem och satsningar på en likvärdig skola i Malmö.

För att kunna förverkliga detta är vi inte främmande för att höja skatten, vilket vi påvisade redan under förra budgeten som lades i november, 2014. Tillskillnad från den då styrande majoritetens förslag på en skattehöjning på 30 öre, la Fi ett förslag på höja skatten med ytterligare 70 öre dvs en krona per intjänad 100-lapp.

Feministiskt initiativ ser välfärden som ett verktyg för att skapa ett jämlikt och solidariskt samhälle, där alla får färdas väl – genom hela livet. I Malmö lyfter vi våra hjärtefrågor med mod, beslutsamhet och djärvhet  i opposition - som precis som hjärtat sitter till vänster.

 

Valdebatt Sydsvenskan – Fi vill ha ett Malmö som inkluderar barnen i politiken

Sydsvenskans paneldebatt kring vad politiker i Malmö vill göra för barn hade nästintill inget barnperspektiv. Pajkastning och påhopp där politikerna istället passade på att kritisera de andra partierna o propsa för sin politik (generellt) på bekostnad av att prata barns rättigheter, rättsosäkerheten för barn och unga, barnfattigdomen eller hur vi ska motverka rasism och kränkande behandling.

De styrande i Malmö kallade de baracker där våra förskolebarn huserar för ”Paviljonger”. Är det barackerna vi pratar om, undrade jag, för i så fall var det en förskönande omskrivning. Fp:s Ewa Bertz trodde jag var ironisk. När jag och många av de blivande kommunpolitikerna från Feministiskt initiativ besökte Stadshuset i början av året för att lära oss om organisationen och omorganisationen bland annat, var frågan om brist på förskoleplatser på tapeten. Föräldrar blev intervjuade i radio och berättade om alla negativa konsekvenser detta medförde för familjen och de oacceptabla nödlösningarna. Jag tog upp detta med tjänstepersonen, Alf Merlöw som höll i infoträffen. Han sa ”men det är inget nytt, det är alltid så här inför vårterminen – sen löser det sig till hösten, då många går vidare till vanlig skola!”. Det är alltså ett systemfel, som inträffar vid samma tidpunkt, år in och år ut och ändå lyser en permanent lösning med sin frånvaro?! Att vi måste bygga fler och bygga ut förskolan är en självklarhet. Det finns behov av OB-förskolor för våra ”Öresundsföräldrar”, dvs de som bor i Malmö och jobbar i Köpenhamn men även för andra inom t ex handelsbranschen som jobbar till åtta på kvällen samt helger.

Hela debatten genomsyrades av en retorik som förstärkte ett ”vi” och ”de” tänk. När det kom till att diskutera hur vi kan trygga barn som far illa i hemmen urartade samtalet utan konkreta förslag för att skydda barnen. Inga förslag på att höja kompetensen inom socialtjänsten när det kommer till barnavårdsutredningar. Inga förslag om att barn som bevittnar våld ska utredas som enskilda individer, istället för bara mamman, då det oftast är kvinnan som utsätts för våld i nära relationer. I synnerhet då vi i Malmö har haft flera mord på kvinnor som skett inför ögonen på barnen. De började prata om att kartlägga hedersvåld, som om att svenska barn inte far illa? Dessutom framkom det att politikerna tycktes tro att det bara är barn från familjer som uppehåller försörjningsstöd som drabbas av barnfattigdom. Vad med alla lågavlönade kommunalt anställda ensamstående mammor, utan heltidstjänster men även de som har en –som vid slutet av månaden inte har pengar ens till basvaror. De som är tvungna att vända sig till välgörenhetsorganisationerna för att få en matkasse, pengar till månadskort etc. Endast Martina Skrak från V lyfte detta och detta i sitt slutanförande. De andra behandlade barnfattigdomen som något som drabbar ”de andra”.

Och ska man ha med SD i en politisk debatt måste deras rasistiska uttalanden ifrågasättas. Fp:s Ewa Bertz sa på tal om att bekämpa rasism: ”vi alla här borde gå ut på Stortorget och säga att det skall vara ett slut på rasism i denna stad”. Men när bland annat SD uttryckte sig rasistiskt var det ingen som sa emot. Momodou Jallow – kommun och riksdagskandidat från V ställde en fråga om hur vi skulle kunna verka för att skapa trygghet för våra afrosvenska barn. SD fick besvara den frågan. Varvid SD säger: ”det är många som känner sig otrygga, även våra svenska barn”. Ingen ifrågasatte detta påstående, trots att den innebär att afrosvenska barn inte ses som svenskar. Socialdemokraternas representant sa: ”många blandar ihop att ha en skola bra skola med att ha bra elever, Malmö är inte en stad som har en skola som har ett elevsnitt som ser normalt ut”. Vad betyder ens detta? Vad är normalt, svenska barn? Men ingen ifrågasatte detta heller och när jag bad om ordet, ignorerades jag. Jag osynliggjordes så till den milda grad att moderatorn refererade till SPI:s representant som ”den enda utlandsfödda i panelen”, detta trots att det är alldeles uppenbart att jag är afrosvensk. I samband med detta böjer sig Rubin (S) till mig och sa ”det måste ju kännas bra?!” Jag ignorerade honom. Men vilken sak att säga, skulle jag känna mig nöjd med att ”uppfattas som svensk”?

De pratade om att förebygga kränkande behandling samtidigt som de själva var full av fördomar och förutfattade meningar. De skrattskrockade och hånlog varandras kommentarer, himlade med ögonen och höll på. De pratade om att åtgärda barnfattigdomen genom att se till att få deras föräldrar, som de utgick från var invandrare, kom i arbete, utan att för den sakens skull diskutera de strukturella hinder som finns för muslimer, afrosvenskar och romer att komma i arbete. Sådant som t ex den strukturella rasismen i Sverige. Problemformuleringen är helt avgörande för lösningen, ändå så missade de målet gång på gång. Miljöpartiet har som valslogan: en stad som är bra för barnen är bra för alla. Instämmer, men utan att lyfta in barnperspektivet i ekvationen – når vi aldrig dit. Jag lyfte att för Fi är det en självklarhet att barnperspektivet tillämpas för att ta in barns upplevelser och erfarenheter av samhället för att skapa politik. Som ett parti som har antidiskriminering högst på vår politiska agenda tar vi även hänsyn till den åldersdiskriminering barn utsätts för. I det intersektionella perspektivet är det den berörda gruppen som äger problemformuleringen och lösningen – detta gäller även barn. I Socialtjänstlagen gjordes ett tillägg den 1 januari 2013 för att lyfta in barns rätt att komma till tals i beslut som rör dem och få information om beslut som rör dem. Självklart bör även detta innefatta politiska beslut.

Väldigt modfälld efter debatten. Precis så verklighetsfrånvänt som jag tänker att det är, visar det sig vara (kanske värre). Hur jag kunde veta? Resultatet ser jag runt omkring mig. Trots detta har jag ändå mer tilltro till ett samarbete med de partier som anammat Malmökommissionen än de som tillhör samma partier som regeringen som valde att slänga den större kommissionen i papperskorgen. Att Fi behövs i Malmö kommun, för barnens skull är uppenbart!

Vi vill:

  • Gör barnkonventionen till lag och verka för att Malmö stad följer konventionen
  • Skapa ett Barnens Hus där vi samlar olika myndigheter för att höja kvalitén och rättssäkerheten i barnavårdsutredningar.
  • Barn som bevittnar våld i nära relation SKALL utredas som enskilda individer, istället för att följa med föräldern som en parentes under processen.
  • Att barnperspektivet tillämpas så att barns upplevelser av vårt samhälle kan få börja utgöra grunden för den politik som vi tar fram.
  • Vi måste bygga bort trångboddheten (74 % av barnen på Herrgården bort trångbott) detta kan bara göras om vi har en normkristisk bostadspolitik.
  • Malmö stad måste medverka till att stoppa vräkningar av barnfamiljer.
  • Försörjningsstöd ska aldrig få nekas barnfamiljer.
  • Alla Malmös barn ska ha gratis busskort så att de får tillgång till HELA staden.
  • All skolverksamhet ska genomsyras av kultur. För kultur är en del av livet. Låt barnen utforska och använda sin fantasi, som till skillnad av den verklighet de har att förhålla sig till – är gränslös.
  • Barnfattigdomen måste bekämpas genom att de föräldrar som TROTS att de har jobb ändå inte klarar av att försörja sin familj, oftast ensamstående kvinnor anställda av kommunen med låg lön och utan heltidstjänst ska få rätt till heltid och en anständig lön.
  • Vi vill ha en normkritisk skola som synliggör andra verkligheter och perspektiv än den som okritiserat och onyanserat får dominerar, på bekostnad av oss som marginaliseras.
  • Antirasistisk undervisning måste vara obligatoriskt i skolan