Tag Archives: säkra vägar

Den migrationspolitiska överenskommelsen – vems Sverige representerar regeringen, egentligen?

Igår nådde regeringen en överenskommelse i migrationsfrågan. Positivt är att alla kommuner har skyldighet att ta emot flyktingar. Väl är också att ensamkommande barn och barnfamiljer än så länge är skonade från kortsiktighetens förbannelse, med tanke på de tillfälliga uppehållstillstånden. Beslutet om tillfälliga uppehållstillstånd skickar i dessa tider helt fel signaler till befolkningen, för att inte gå in på de psykologiska effekterna det har på människor som tilldelas dessa eller de rent samhällsekonomiska.

Vi var många som hoppades på att Sverige skulle välja att visa vägen mot en hållbar migrations politik. Mitt i en humanitär katastrof, lämnar överenskommelsen mycket kvar att önska. I år toppar vi antalet människor som befinner sig på flykt runt om i världen – 60 miljoner människor, varav hälften är barn! Av dessa 30 miljoner barn på flykt räknar Sverige med att ta emot 33 000 av dem. Av 60 miljoner människor på flykt har vi hitintills i år haft 95 000 asylansökningar i Sverige.

Ställt mot detta kan en bland annat fråga sig varför regeringen valt att undvika diskussioner om införande av humanitära visum till Sverige? Ett beslut som skulle kunna tas på stående fot för att tillförsäkra framför allt barn och kvinnor på flykt personlig säkerhet i enlighet med konventionen för de mänskliga rättigheterna. Argument jag har stött på bland mina rödgröna politikerkollegor är att humanitära visum skulle kunna skapa stor oro på den politiska arenan. Detta då de som på senare tid slutat benämnas vid namn och allt oftare kommit att refereras till som ”de tjugo procenten”, det vill säga SD, skulle kräva omval.

Det är en väldigt skev logik som satt sig i sinnet på regeringen, som saknar egen majoritet. Argumenten borde vara lätta att slå hål på genom att förhålla sig till verkligheten, en verklighet som visar att vi har ett stort folkligt stöd för att ingen människa ska behöva drunkna i Medelhavet eller på annat sätt bli bragd om livet på sin väg mot säkerhet. En verklighet som visar att ”de tjugo procenten” de facto var de 13 procent vid senaste valet och att majoriteten av svenskarna röstade för en annan politisk problemformulering än att invandringen är roten till allt ont i vårt samhälle. När vår regering trots brett stöd i samhället låter bli att göra vad den vet borde göras, av rädsla för att förlora makten, är detta ett tecken på att något står väldigt fel till.

I Europa håller demokratin på att gå bakåt, vilket innebär att de mänskliga rättigheterna också är hotade. Detta yttrar sig till exempel när Spanien inskränkte yttrande- och demonstrationsfriheten eller när Ungern tar till våld för att ”skydda” sina gränser mot asylsökande människor. Men också när EU med uppenbara samarbetssvårigheter enas om att göra gemensamt slag i saken för att trappa upp jakten på människor som blivit nekade asyl, för att utvisa dem innan de går under jord. En ambition som går igen i den nationella plan, vi igår antog.

I en tid då flera europeiska regeringar med tydlig fascistisk ideologi ingår i den Europeiska unionen och Sverige har ett parti med rötter i nazismen, som det tredje största i riksdagen – behöver vi stå emot dem istället för att möta dem, mer än halvvägs. Att det finns fascistiska och neonazistiska strömningar i dagens Europa är problematiskt. Men vad värre är, är det faktum att dessa strömningar tillåts ha så stort inflytande över den politik som förs, så väl i EU som i Sverige.

SD:s framgångar i valet har gett högerextremister och rasister i allmänhet luft under vingarna. Men det verkliga problemet uppstår när vår rödgröna regering initierar och förhandlar om tillfälliga uppehållstillstånd med de signaler som detta skickar istället för att förhandla om humanitära visum för folk i behov av skydd – med medföljande symbolvärde.

Regeringens hållning ger SD mer inflytande än vad som är rimligt! Trots allt är vi 87 procent som röstade för demokrati och allas lika värde! Det är med stor sorg jag konstaterar att regeringen väljer politiska åtgärder för att blidka rasisterna och nationalisterna istället för att stävja rasismen.

Jag undrar om regeringen ens är varse om konsekvenserna av det egna agerandet? Det finns tydliga samband mellan den styrande maktens politiska diskurs i fråga om migration, medias gestaltning av skeenden och högerextremistiska attentat och hatbrott. Vad göder högerextremism? 

Jag kan heller inte låta bli att undra om regeringens överenskommelse egentligen har stöd hos majoriteten av befolkningen? Jag vill hävda att den inte är förankrad hos majoriteten av svenska folket.

DN publicerade (27/9) en undersökning om svenskars attityd kring invandring. Undersökningen är en jämförelse av samma undersökning som Ipsos på uppdrag av DN, genomförde i februari i år. Den ger stöd åt tesen att vi idag är fler som vill se en positiv förändringar i nuvarande migrations politik. Den visar nämligen att 50 procent av Alliansens sympatisörer vill ta emot fler flyktingar, jämfört med tidigare 18 procent och bland de rödgröna har stödet ökat från 34 till 60 procent. Ipsos analytiker Nicklas Källebring säger i DN att det är ovanligt med så kraftiga opinionsförändringar. Samma undersökning konstaterar även att svenskar idag är mer oroade över den växande främlingsfientligheten än över ökad invandring!

Som ett anti-rasistiskt parti med mänskliga rättigheter högst på den politiska agendan gick Feministiskt initiativ till val på en progressiv politik som sätter mänskliga rättigheter och mänsklig säkerhet först. Vi gick till val på säkra vägar in i Europa, på att verka för humanitära visum då vi vet att barn och kvinnor drabbas hårdast vid konflikter samtidigt som de är extremt sårbara på flyende fot. Vi vill också införa sanktioner för medlemsstater som kränker mänskliga rättigheter. Feministiskt initiativ har sedan länge visat att Sverige behöver kliva upp och ta ansvar för att mänskliga rättigheter och mänsklig säkerhet. Bland annat genom en generösare migrations politik.  Idag kan vi konstatera att fler i Sverige kommit till samma slutsats. Frågan som uppstår är – vems Sverige representerar regeringen, egentligen?