Jag hoppas så här in i det sista att Malmös ansvariga politiker och tjänstepersoner tar sitt ansvar och stoppar den människorättsvidriga avhysningen vid boplatsen på Sorgenfri tills dess att värdiga alternativ erbjuds. Och att värdiga alternativ tas fram.
Jag välkomnar även det initiativ som tagits till att starta upp Nätverket för romska rättigheter, som sätter svenska kommuners agerande mot Sveriges långa historia av institutionaliserad rasism riktad mot romer. Dessutom vill jag påpeka att det är fullständigt oacceptablet av ansvariga tjänstepersoner att försvara sitt agerande som icke-rasistiskt. Som intersektionell feminist råder det ingen tvekan om att berörd grupp gett sin tolkning och att majoritets samhället får respektera denna.
I dessa tider är det viktigare än någonsin att vi tar ansvar för att värna om att allas lika värde och att den politik vi för släcker den rasistiska eld som just nu sprider sig i vårt land, istället för att bre på den. Jag får mejl med frågor där människor som uttrycker sig om medmänniskor som sopor och livet på boplatsen som ju saknar både avfallshantering, ström, värme, vatten och avlopp som svineri. Människor som inte ens hymlar med sitt hat utan undrar om jag anser att ”lagbrott så också tillåtet för dem som hatar dem?”
Andra säger och skriver att om jag nu bryr mig så mycket så kan jag ju ta hem de romska EU-medborgarna att bo med mig. Det som missas är att vi lever i en välfärdsstat som bör vila på solidaritetens grunder. Där avsikten är att samhället ska gå in och axla sitt ansvar snarare än att lägga den på enskilda individer. Den senare en hållning som dessvärre våra politiker idag satt i system.
Malmös ledande politiker har brustit på så många plan. Och det är lätt att avsäga sig ansvar för situationen genom att hävda att man bara följer lagen. De bristande politiska insatserna har lett till att spä på och normalisera rasismen, där fattiga romska EU-medborgare hålls personligt ansvariga för de konsekvenser Malmös ledande politikers bristande handlingar fått. Människor anklagas för svineri för att Malmö ej tillgodosett de behov som uppstått i samband med att romska EU-medborgare flytt undan diskriminering, svält och fattigdom i sina hemländer och tagit sig i hit i hopp om möjligheten till ett bättre liv.
De direktiv som kommunerna har fått, tar sin ansats i en rasistisk föreställning om att dessa människor saknar egentliga kompetenser för att vara en tillgång på svensk arbetsmarknad och således är här primärt för att tigga. Vilket strider mot allt som de som tagit sig hit själva uppger! Men genom att hävda att de är här för att tigga har man bekvämt nog stängt dem ute från såväl svensk välfärd som svensk arbetsmarknad!
Faktum är att många tagit sig norrut då den ekonomiska krisen i Sydeuropa ej längre skapade jobbmöjligheter. Många har genom sina arbeten i Sydeuropa lärt sig både italienska och spanska. I samarbete med en annan aktivist har vi lyckats hjälpa runt hundra romska EU-medborgare att skrivas in på Arbetsförmedlingen i Malmö. I samband med har de presentera en kortare CV samt en lista över vilka arbeten de avser att söka. Genom detta kan vi konstatera att det rör sig om människor med kompetens inom olika hantverksyrken och med jordbrukskunskaper.
Redan i våras la Feministiskt initiativ en motion i Malmö Kommunfullmäktige med flera att-satser för att pådriva diskrimineringsfri myndighetsutövning och för att stödja romska EU-medborgare i sin ambition om att komma in på svensk arbetsmarknad. Vi motionerade för att Malmö stad i sina insatser mot hemlöshet ska inkludera socialt utsatta EU-medborgares hemlöshet och för att Malmö stad ska utöka uppsökarverksamhet för att säkerställa att utsatta EU-medborgare får möjlighet att ta del av de insatser som redan idag finns till deras förfogande. Bland annat genom information om hur en skriver in sig i Arbetsförmedlingen. Vi motionerade även för att Malmö i sin handlingsplan för utsatta EU-medborgare ska upprätta sovplatser efter det faktiska behovet som finns.
Vi valde att lägga en motion utifrån den strategiska utvecklingsplan som tagits fram för arbetet mot diskriminering i Malmö. Trots att vi i första hand konsekvent driver frågan som en fråga om att beakta konventionen för de mänskliga rättigheterna. Men då Malmö stad antagit handlingsplanen mot diskriminering, utgick vi från att Malmös kommunfullmäktige var villiga och beredda att ta fullt ansvar för alla som vistas i vår stad.
Inledningsorden i denna antidiskrimineringsplan vittnar nämligen om ambitioner att Malmö ska vara ”en öppen och inkluderande stad där lika rättigheter och möjligheter för alla människor är den rådande normen”. Vidare står det att Malmö stad är en kommun där likvärdig verksamhet, service och bemötande, liksom likvärdig myndighetsutövning kan garanteras för alla. Detta innebär att stadens resurser styrs så att lika rättigheter och möjligheter för alla uppnås”.
Genom denna handlingsplan har Malmö stad åtagit sig skyldigheten att säkerställa att de mänskliga rättigheterna följs bland annat genom att ”avstå från handlande, beslut och regler som inskränker eller kränker dessa rättigheter” och ”se till att det finns samhällssystem som förverkligar rättigheterna”. Idag riskerar dessa ambitioner vara vackra ord som ständigt eftersträvas men aldrig kommer att uppnås då det finns diskrepans mellan ord och handling.
Faktum är att vi i dag har hundratals EU-medborgare som inte behandlas likvärdigt av Malmö stad. Detta har nu lett till att en mängd människorättsorganisationer så som UNICEF, Amnesty, FN, Civil rights defenders och Centrum för Sociala Rättigheter nu kritiserar svenska kommuners hållning och särskilt då Malmöpolitikers beslut om avhysning. Bland annat har FN:s särskilda rapportör i minoritetsfrågor lyft konsekvenserna med beslutet om avhysning i Malmö, vilket Civilrightsdefenders och Amnesty också gör. I synnerhet problematiserar de att avhysningen sker utan att alternativa boenden erbjuds.
”Ett genomförande av beslutet skulle innebära en irreversibel skada eftersom de boendes besittning på platsen bryts och deras hem tas ifrån dem. Europadomstolen har i flera fall bedömt liknande avhysningar utgöra brott mot Europakonventionen. I rättsfallet Connors v. UK fann Europadomstolen att en avhysning av romer från en flyttbar boplats inneburit ett allvarligt ingripande mot en familjs rätt till privat- och familjeliv enligt art. 8 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR). Den europeiska sociala stadgan som Sverige förbundit sig till att följa är tillämpligt även på andra grupper, bland annat romer och resandefolk, avseende de rättigheter som är kopplade till liv och värdighet. Där ingår att ingen kan bli vräkt, inte ens från en illegalt ockuperade plats, utan att värdigheten hos de berörda personerna respekteras och utan att alternativa bostäder görs tillgängliga”, skriver jurister från Centrum för sociala rättigheter i SVT Opinion 31/10 2015.
Sverige har ratificerat de flesta människorättsdokument som utarbetats inom ramen för FN och Europarådet. Där ibland konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (ESK) som dessutom är juridiskt bindande. Där förtydligas bland annat rätten till mat, hälsa, bostad, utbildning och försörjning genom eget arbete tillförsäkras varje enskild individ som befinner sig inom en konventionsstats territorium. I den åtar sig konventionsstaterna att: ”garantera att rättigheterna i denna konvention utövas utan diskriminering av något slag på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, egendom, börd eller ställning i övrigt”.
Dokumentens juridiska status innebär att dessa internationella överenskommelser anger vilka skyldigheter den svenska staten har gentemot enskilda individer, oavsett medborgarskap. Ytterst vilar dessa skyldigheter på den svenska regeringen och riksdagen, men såväl statliga myndigheter som kommuner och landsting är förpliktigade att efterleva dem.
I samband med den internationella migrationsdagen den 18 december 2008 sa FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon kring irreguljära migranter; grundläggande mänskliga rättigheter är inte förhandlingsbara och behandlingen av migranter – både reguljära och irreguljära – måste alltid överensstämma med internationell standard”.
Jag hävdar bestämt att den hållning SKL och den nationella samordnaren försöker driva är rättsvidrig och strider mot en mängd konventioner. Som det ser ut idag får alltså hundratals personer sina grundläggande mänskliga rättigheter kränkta och vid myndighetsutövning görs en tolkning av lagar som är missgynnsam mot socialt utsatta EU-medborgare.
Demo mot avhysning utan anvisning 1/11 2015